Klockan blev 19 och dags för sedvanlig kvällsgröt. Lova börjar då skrika på ett sätt som hon aldrig annars skriker vilket självfallet även leder till att hon slemmar igen och så börjar karusellen om. Vi lånade en supp alvedon av grannen och drog till sjukan efter ett par samtal med tanter på 112.
På vägen mot sjukhuset så börjar bilskrället dunka. Dunkdunkdunkdunk låter det när jag kör. Ingen rattfrossa, inga konstigheter med styrningen, men stannar ändå för att kolla om det är punka. Tack och lov så har den lilla slumrat till, då min största fasa var att hon skulle få en slemhosteattack i bilen, då hon sitter bredvid mig. Ingen punka, men väl en iskocka liten som ett isberg eller så, som så fint hade satt sig på avgasröret. Andreas sparkade loss isen och Märta gick på räls igen.
På akuten tog det väldigt lång tid idag och sjuksyrran ursäktade läkaren som var upptagen. Lova somnade på akutbritsen. När läkaren väl kom var ju allt frid och fröjd och lungor och hjärta lät rena, öronen något röda och allt annat var kalas och tjo och tjim. Men va fan liksom? Jag valde att inte säga att jag är sjuksköterska men lyckades i alla fall få till ett recept på Mollipect.
På vägen hem är det mörkt. Det är halt. Jag är trött efter gårdagsnattens minimala sömn och dessutom kvällens äventyr. Det är i princip tomt på bilar på E4an så jag kör i 70 km i timmen. Plötsligt lägger sig en bil i arslet på mig, vilket är det värsta jag vet eftersom jag blivit totalkvaddad en gång i en seriekrock. Den fina bilen börjar sedan glida förbi mig och är så klart en POLISBIL. Jag blir stoppad. Får blåsa. Får frågan om jag har några sjukdomar. Och får frågan om varför jag kör så långsamt. "FÖR ATT DET ÄR SNORHALT KANSKE?" Polisen mumlade något om att det är bra att vara försiktig, kollade mitt körkort och sen fick jag åka.
Resten av färden kokade jag.
1 kommentar:
jäklar vilken dag! Hoppas kommande vecka blir bättre, krya på er! kram
Skicka en kommentar