Känslomässigt kaos och diskussion med mig själv.

Idag är det tamejfan känslomässigt kaos inombords. Hela registret med känslor kokar, men jag får ändå inte ut det. Vet inte hur jag ska få ut känslorna. Tror jag har glömt bort hur man gör. Jag har sedan en tid tryckt tillbaka alla känslor, försökt hålla masken och vara på gott humör. Men på jobbet går vi på knäna, utbrändhetssymtom har nog halva kollegiet. Jag önskar verkligen att jag kunde styra känslorna, som jag skrivit tidigare. I nuläget skulle jag då plocka bort ett par känslor som egentligen är rätt positiva. Eller snarare skulle kunna vara positiva, men som just nu bara leder till förvirring och kluvenhet. Ljuger jag för mig själv, rent känslomässigt?

Fick en sjukt skum reaktion från J igår. Fattar egentligen inte varför, och när jag försökte fråga idag fick jag inget svar. Skulle kunna tolka in rätt mycket i det men väljer att låta bli, även om det är svårt. Att jag sen själv reagerar liknande är ju en annan femma. Känns som om den där kravlösa okomplicerade relationen har blivit för komplicerad. Vadan detta? Om nu så är fallet så spricker massa av mina teorier, och det skulle tamejfan inte vara bra. Grynet har ju alltid rätt. Är jag så styrd av sociala konstruktioner och allmän världsuppfattning att jag inte kan tänka utanför boxen? Eller tänka utanför den kan jag, men jag kanske inte kan leva utanför den? Sluta analysera Grynet, ta det för vad det är. Men vad är det då? Brist på ärlighet på grund av feghet kanske är en ingrediens som stökar till det.....

Jag hatar verkligen att spela spel. Jag är allt som oftast brutalt ärlig och står upp för vad jag tänker och tycker. I det senaste har jag fan upptäckt att jag undvikit att vara brutalt ärlig, och då trycker jag undan känslorna............ Någon mer än jag som ser ett ekorrehjul här?