Alla jävlars komersiella jävla jippo.

Jag hade ett skitbra upplägg för en blogg, som en fortsättning på föregående text. Fick massa input efter en diskussion om ämnet. Får se om jag kan komma dit innan jag skrivit klart. Just nu är det kaos i skallen.

Igår var det alla hjärtans dag. Detta hemska komersiella jippo som jag aldrig riktigt förstått syftet med. Ska vi vara extra kära en dag om året? Snacka om spel och falskhet! Igår var dock första gången på tio år som jag var singel på denna överskattade dag. Hade lite funderingar om hur det skulle kännas, men det var helt lugnt. Fick geléhjärtan av Vera på förmiddagen, en ros av mamma på eftermiddagen (som jag ställde i en gammal ursköljd ölflaska för att jag inte orkade rota fram en passande vas. Blomjäveln tvärdog. Va fan, öl är ju gott?). Sen fick jag sällskap på kvällen. Sjukt bra och välbehövliga kramar. Jag är numera utsedd till officiell datanörd för att jag råkade kirra ett byte av en hårddisk. Och dessutom har jag utsett mig själv till världsmästare i geléhjärtekrig.

Den här dagen däremot har väl varit lite sisodär. Har hamnat i en galet sjuk situation, en situation jag upplevt tidigare, med andra människor. Ett triangeldrama som inte är ett triangeldrama. Jag har försökt hålla låg profil och vara schysst. Inte spela spel mot den jag bryr mig om, inte säga för mycket till den jag bryr mig mindre om. I slutändan är det ändå jag som blir utsedd till...... ja jag vet inte? Idag flippade jag totalt, hela grejen började likna tjejfighterna i mellanstadiet. En person drar ur info, smsar den andra, som smsar argt till mig, jag flippar på den första som flippar på mig som smsar den andra. Ja vad ska man säga? Jag blev sådär nästan-arg (vilket är det värsta jag kan åstakomma) och raderade den ena ur mitt liv. Räddningen var när ett par skor anlände. Det står gucci på dem.

Nåväl, ska se om jag kan skriva lite som fortsättning på föregående blogg.

Jag kanske borde reda ut det här begreppet "brutalt ärlig". Det handlar förstås inte om att gå på som en ångvält mot allt och alla och säga vad man tycker bara för att. Det handlar mer om att våga stå för vad man tänker och känner. Det är alltså viktigast att i första hand vara brutalt ärlig mot sig själv, så man vet var man står och vara den man vill vara och acceptera det. Sedan kan man vara brutalt ärlig mot alla. Jag högaktar personer med den förmågan. Jag ser dem som starka. Att filosofera, fundera och rannsaka sig själv är väl receptet? Hade jag dock varit brutalt ärlig mot andra angående det jag skrev om innan, då hade jag suttit i skiten nu. Men det handlar mer om att man måste välja sina fighter, eller hur? Jag väljer sällan att gå in i fighter. Jag är absolut inte konflikträdd, men oftast ger det mig inget att bråka, då det är skitsaker som upprör.

Jag tror att den här brutala ärligheten kan leda till den balansen jag vill ha. Det vill säga, att inte vara rädd för livets svängningar. De gånger jag inte haft balans är när jag mått så dåligt att tankarna bara varit ett virrvarr, jag tappar kontrollen. Känns som att någon ryckt bort mattan under fötterna. Förvisso är jag nog en person som jag gillar att ha kontroll på mig själv, så kontroll - balans hör nog ihop.
"motgångar kan man ha också, bara man kan hantera sina känslor. när känslorna blir ohanterbara så försvinner balansen.. eller?" Citat: jag. (jag har mina stunder!)
Balans är helt enkelt att veta vem man är. Känna sig själv och trivas med sig själv.

Som ni kanske uppmärksammat har jag reggat mig på bloggtoppen. Detta för att få lite statistik över antalet läsare. Blogspot är inte så generösa med sådana funktioner! Hur som haver så är det betydligt fler som läser min obetydelselösa skit än vad jag hade trott. Förra bloggen hade 70 läsare på ett dygn. Skrämmande, men riktigt kul!

Nästa blogg får nog handla om kickar. Att söka kickar och uppleva kickar. Adele och Nikola Sarvecic är två för mig nyupptäckt artister som givit mig kickar.


Det är en jävla skillnad på att bara vara bitch, och att vara bitch de luxe.