FörvirringFörvirringFörvirring

Jag blir snart knäpp på förvirringen i min hjärna. Just det här med att känna känslor lite halvt, men inte få ut dem, det är tärande. Känner för att gråta, men jag vet inte varför. Gråtit har jag nog inte gjort på över ett år, minns inte ens när jag grät ordentligt sist. Det känns verkligen som att jag har glömt bort hur man får ut känslorna.

Skrev tidigare om en sjukt skum reaktion jag fick av J. Jag har fått samma reaktion igen. Blev ledsen, men likgiltigheten (eller uppgivenhet?) tar över när jag försöker känna något. Jag la dock ingen större vikt vid varför reaktionen kom, och när jag frågade fick jag inget svar. Men när 'bekräftelse' och 'reaktionen' blev ett samband så kom den totala förvirringen och hjärnan började koka. Tankarna jag vill slå ifrån mig snurrar i 280 i min skalle. Jag vill fråga om innebörden - samtidigt vill jag inte dra ur något ur någon som inte vill förklara. Tror dock att jag blir knäpp om jag inte får ett svar. Kommer det upprepas fler gånger? Kan det undvikas om jag vet varför? Visst kan jag analysera och komma fram till ett svar i mitt eget huvud, men jag vill nog ha ett svar som är genuint.

Skulle jag prata med vissa av mina vänner om det här, så skulle de såga mig totalt. Det känns märkligt.....

Fick en del reaktioner om att jag var för hård mot A i en tidigare blogg. Förstår det verkligen. Kanske var jag för hård, men jag tror nog att ni inte hade reagerat lika kraftigt om ni vetat lite mer om...allt.

Och förresten. Fråga mig aldrig något som du inte är beredd att höra svaret på. Jag är brutalt ärlig, därför kommer jag svara brutalt ärlig. Visst, jag kan vara sjukt bra på att ljuga också, men då ska jag ha mycket att vinna på att göra det.

Tack J för att du gjorde min födelsedag bra. :)