Jag fick en hel del respons på bloggen "Tankar om kärlek". Oerhört kul faktiskt, för när jag skrev den tänkte jag att det blev flummigt i kvadrat. Jag har analyserat mig själv lite och insett att jag har en väldigt oromantisk syn på kärlek och tror inte på Hollywood-kärleken alls. Det vore ju fint och trevligt, men det är enligt mig bara påhittat dravel. Vet inte om det är positivt att vara lite pessi gällande det här. Jag kommer aldrig ha förväntningar på att jag ska hitta kärleken som man ser i filmerna. Jag kommer då hellre aldrig bli besviken över att det inte händer. Är kärlek den känsla som vi allra mest har förskönat? Det finns så många myter, så många förväntningar och så mycket vilja att just kärleken ska vara vanilj och rosa sockervadd. Jag är oromantisk....men av alla känslor är kärlek den känslan som gör mig mest hög på livet.
Imorgon kommer S.... Det är länge sedan jag saknat någon som jag saknar honom. Jag hoppas på kramkalas de luxe. Dessvärre jobbar jag hela helgen och kommer inte kunna härja på stan med S och hans kompisar. Galet trist.
Plain white T´s - Let me take you there
Dagens känsla: Ibland kanske jag ger för mycket av mig själv.
Personligen tror jag att rätt många förskönar kärleken, att de har höga förväntningar om hur det ska vara, kännas o göras.. att man lite glömmer bort verkligheten. Min version av den "stora kärleken" skulle vara att finna en person som man kan lära av & med, skratta med, älska med men framför allt växa med. Att älska någon utan att vara förblindad, att samtidigt kunna ta in kärlek o värme från resten av världen. Att inte glömma sig själv.
SvaraRaderaMen å andra sidan så är det kanske också en "förskönad" bild av kärleken. Vad vet jag? Kanske har jag också för höga förväntningar. Men jag vill tro att det går att uppnå en bra balans. .. som inte innebär rosa gulligull 24/7, det i sig är nog rätt tröttsamt också:P