Tankar om kärlek.

Jag börjar med att varna för flum. Läs nedan på egen risk.

Vem bestämmer egentligen hur olika känslor ska kännas, upplevas och utspelas? Jag och M&M (ja jag refererar till dem som godis, men de är tamejtusan som två godisar!) har haft en galet bra konversation om kärlek ikväll.

Den ena av godisarna berättade om hur hon var galet kär i sitt ex när hon var hos honom. När han var hos henne, på hennes hemmaplan, så ville inte känslorna existera i samma utsträckning. Tillflyktsorten hjälpte kärleken på traven. Att komma bort och bli satt på piedestal kan väl mycket väl förstärka en känsla av kärlek. Är det fel? Var det då en oäkta känsla? Jag pratade om en kärlek där jag körde med varannan dag principen. Måste man vara kär alla dagar för att man är kär i någon? Är känslan inte äkta för att den inte finns där 24/7? Får man bara vara kär i en åt gången för att det är bestämt så? Massa snack om sociala konstruktioner som vanligt, och jag kände min bitterhet över alla regler och normer som samhället byggt upp. Måste man analysera om man är kär i kärleken eller i personen? Att vara kär är livets bästa känsla, så vad spelar det för roll? Kan en känsla vara hyckleri för att den inte riktas åt det håll som sig bör? Den eller de som bestämt allt sådant crap vill jag ta en diskussion med.

Jag har troligtvis varit övertydlig i min blogg om att jag ogillar att spela spel. Ibland blir man ansedd som udda för att spel undvikes. Gällande kärlek så spelas det spel hela tiden, överallt. Du får inte leverera en kärleksförklaring för tidigt. Inte göra det på fel sätt. Att ge någon en kärleksförklaring måste tydligen innefatta någon slags garanti på att jag gör det idag, imorgon, i vaket tillstånd och i sömnen. Måste en kärleksförklaring likställas med att man vill ha en relation? En relation med kontrakt. I min värld är det sannerligen inte så. Måste alla relationer ha etiketter? Varför inte bara vara och leva och njuta? Vi är så duktiga på att sätta allt i fack. Fuck that.

Om en kärlek tar slut på extrem kort tid, var det då inte äkta kärlek? Vem bestämmer vad som är äkta, och vad är kriterierna? Hur kan en känsla vara oäkta? Är jag oäkta glad om jag plötsligt blir ledsen?
En känsla är.... en känsla. Ingen kan säga till mig att känslan inte var äkta för att jag inte känner den för alltid. Ingen förväntar väl sig att jag ska vara deprimerad för alltid? Det innebär inte att jag inte var det för ett par år sedan.

Jag vill vara kär jämt. Jag är kär nu - i livet.

Och jag håller på att falla.

Dagens känsla: fortfarande saknad