Anonym.

Ligger i sängen och precis vaknat. Att ha bärbar dator är bra, nu har jag den som sängkamrat. Det första jag gjorde när jag vaknade var att rent instinktivt ta upp min mobil (sängkamrat den också), och tänkt ringa till killen som får mitt hjärta att blöda lite extra just nu. Men nej, jag la ifrån mig telefonen lika snabbt. Han vill inte ha kontakt på ett tag, han vill ha tid att komma över. Han hör kanske av sig när han gjort det, vad vet jag. Jag har börjat vänja mig med enkelriktade relationer och vänskaper. Jag gillar det inte, men det är inget främmande.
Trots att vi inte känt varandra speciellt länge, vet han mer om mig än de flesta. Det gör självfallet att det gör ondare. Jag behöver honom, åtminstone som en vän.

Det är med blandade känslor jag istället läser vad han skrivit idag. Det jag läser ger mig ett sting av svartsjuka kombinerat med en förundran över nonchalansen i texten. Som om ingenting hänt.

Tanken på att jag har massa jobbdagar framför mig känns tung. Jag vill verkligen bara bädda ner mig och bedriva alla mina dåliga beteenden på en gång och vara galet sunkig. Orkar inte springa runt på jobbet och vara trevlig, tröstande och förstående.

Dagens känsla: Jag är anonym och det känns som att jag tittar fram bakom en gardin.