Förnuftet v/s känslan.

Den kristna synen på människan består av tre delar: kropp, själ och ande. Hon är en ande, har en själ och bor i en kropp. Jag tror förvisso att vi tappat bort ande-delen och ser oss som att vi har en själ och en kropp, där vi med själen syftar på vårt psyke. Vi har en kropp, vi är den inte. Själen svajar någonstans ovanför huvudet på oss och det är vårt jag.

Nu ska denna blogg inte handla om kristna synsätt, utan snarare om ett annat sätt att se på oss själva. Nämligen att vi har hjärna och hjärta. Förnuft och känslor. Kanske även kan liknas med djävulen och ängeln på varsin axel, då förnuft och känsla ibland agerar motpoler och ger upphov till diverse dilemman. Vem ska man lyssna på? Är det känslan eller förnuftet man ska följa?

Jag är fortfarande lite av en rookie i singelvärlden, efter att ha levt 150 år eller så i relationer. Jag vet precis hur det är att ha en ständig trygghet, alla prylar man önskar och delad ekonomi. Jag vet även hur det är att gnata om huruvida det ska inhandlas icas eller mamma scans köttbullar, om vems tur det är att diska eller hur du kunde vara så dum att du tvättade favorittröjan i stickad ylle i 60 grader så att den passar en barbie om det inte vore för att den var BRED men KORT!!!

Jag börjar dock så smått förstå hela singel-grejen. Ett halvår har gått, jag har hunnit med några dejter, men framför allt har jag ju sett mina singelvänner under åratal. Jag kan dock inte låta bli att förundras över hur folk lever sina singelliv när det kommer till projektet att hitta en partner.
I rent undersökande syfte registrerade jag mig för ett tag sedan på en av Sveriges största dejtingsajter. Jag blev kvar där i ungefär.... ett dygn. På den tiden han jag få ungefär hundra mail. Jag han fylla i säkert 750 frågor om mig själv. Profilen. Detta för att matcha upp mig med någon passande partner. Leta kärlek med förnuftet, med uppsatta krav om vad som är den perfekta partnern. Precis som jag skrivit tidigare tror jag inte det går att söka efter kärlek och jag har även nämnt att vi har krav som är helt sanslösa, så som utseende och geografiskt läge. Jag har singelvänner som slutat dejta för att killen saknade magrutor. Han hade subcutan charm, livsnödvändigt underhudsfett. Hujedamig, vem vill ha en kille som faktiskt är hälsosam och äter annat än keso? (JAG vill, men det kan kvitta just nu!!) Eller det där med geografiskt läge, partern ska hittas inom en radie på en mil. Ujuj, jag hör klockor som varnar för inavel. Lägg till lite spel på detta och analyserande av sms så har ni många singlars vardag.

Mitt stora frågetecken är hur vi kan söka så hårt efter en känsla genom att använda förnuftet? För det är väl kärleken vi vill åt när vi söker en partner? Hur kan vi då endast använda förnuftet och därför låta en massa sköna känslor gå oss förbi? Borde vi inte följa hjärtat..........? Jag trivs som singel och letar inte efter en relation, därför kanske det är lätt för mig att släppa krav och leva för dagen. Må hända är det så enkelt att jag plötsligt blivit en naiv optimist? (Även om jag ibland vill joina den här klubben, som jag bara måste göra reklam för). Jag letar inte, men den dagen jag faller, då kommer jag köra all-in. Man måste våga för att vinna. Jag tänker alltid våga.

Letar ni efter kärleken, eller letar ni efter en trofé? Letar ni efter kärleken, eller letar ni efter någon som är en praktisk del i ert egoistiska liv? Någon som passar in på dina krav. Kom ihåg att du ska passa in i hans eller hennes krav också. Letar ni efter en känsla, gör det då med känslan och inte med förnuftet. Eller sluta hyckla.

Jag säger bara till alla singlar: läs Zygmunt Baumann, en sociolog som skrivit om något han kallar Liquid love. Det kommer ändra er syn på det här med kärlek och relationer. Om inte annat så kan det hända att jag gör en lättare djupdykning i hans filosofier i en kommande blogg.

Dagens känsla: "Åh nej, har jag blivit en sån där singel som undrar varför mobilen inte piper?"

HAHA, pilutta dig.