Singelliv i Stockholm

I höstas läste jag den första sexologikursen i masterutbildningen, som jag numera har uppehåll ifrån. Kursen handlade om sexualitet ur ett historiskt, kulturellt och politiskt perspektiv - galet intressant. Under en av diskussionerna med min basgrupp kom vi att prata om hur olika uppfattningar råder i olika delar av landet. Eller kanske snarast om man jämför städer och landsbyggd. En av tjejerna i gruppen är ifrån Östersund och hon berättade om en väninna, 30+ som var singel. Självvalt. Folk hade en uppfattning om att något måste vara fel på henne, för vem väljer att vara singel vid den åldern? Själv var jag då inte ens 25 fyllda, var förlovad och sambo och hade ett väldigt uppstyrt liv. Mina vänner, Stockholmare, tyckte att det var konstigt. Jag borde vara singel, jag borde leva loppan och jag borde sannerligen inte leva som jag gjorde.

Jag blev singel. Jag lever sannerligen inte som jag gjorde. Jag lever loppan.
Vad blev reaktionerna då? Dömande attityder och åsikter om allt blev resultatet. Idag har jag fått höra att jag är desperat. Inte bara av en, utan av ett par av mina killkompisar. Detta bara för att jag väljer att dejta, och för att jag vid ett tillfälle på ett halvår blivit kär så är jag inte en äkta singel enligt dem. Jag måste vara helt ensam för att vara en äkta singel. Inte enligt mig, då jag får kickar av att träffa nytt folk. Jag letar inte med ljus och lykta efter en pojkvän, jag tycker om att träffa folk i största allmänhet. Blir jag kär och träffar mannen i mitt liv så blir det så, men jag letar inte. Åsikterna om att jag är desperat kom inte från folk i Stockholm. Jag diskuterade detta med min numera gode vän J, som garvade lite. Han är väl rätt mycket Stockholmare och han delar min uppfattning om att singelliv inte behöver innebära celibat. Och att dejta innebär inte att man är desperat, snarare att man är social.

Hade jag varit desperat hade jag sett till att få ligga. Det är inte speciellt svårt, det är bara att sänka ribban, eller till och med gräva ner den. Ligga kan vem som helst få göra.

Torkan är dock ett faktum och det syns i min plånbok.

Dagens känsla: Norgeresan känns väldigt läglig. Jag är trött på folk i största allmänhet och några av mina vänner i synnerhet. Det blir bra att komma bort.