Kärlek till murphy

Det är mitt ego som gör mig arg. Som gör mig frustrerad. Min empati förstår fullt ut. Redan på vägen hem hade ilskan lagt sig och jag kände någon slags harmoni över situationen. Det innebär dock inte att jag tar vad som helst. Om det inte finns plats för mig så backar jag, jag tänker inte vara i vägen.

Ibland gillar jag verkligen gamla klyshiga talesätt. "Handlingar säger mer än ord", är det senaste som känns mest aktuellt i mitt liv just nu. Eller det har det väl alltid gjort kanske.... Det blev övertydligt då jag för ett par år sedan insåg att mina föräldrar ofta snackar massor, men visar lite i handling. Idag insåg jag att jag har riktigt stora problem med det. Brutal ärlighet handlar inte bara om att kunna snacka, det handlar om att visa. Att visa att man står för det man säger. Tomma ord är ingenting värt.

Drömde den där drömmen i natt, för första gången på mycket länge. Drömde att jag var höggravid. Kunde känna den lilla bebisen i mig sparka. Ska jag tolka det som att jag har massa överflödig kärlek att dela ut? Eller är det helt enkelt så att någon bjuder mig på ett smakprov av mitt livs dröm? Suck. Och idag säger mamma något i stil med "jag hoppas jag blir mormor någon dag".

Dagens känsla: Murphy, jag ääälskar dig!