Vita lögner.

Vad hände egentligen med den totala lycka och eufori jag kände för ett tag sedan? Som jag kände när kos var här...
Jag saknar känslan av att allt är fulländat, perfekt. Jag saknar den där perfekta dagen på stan.

Kära läsare, nu ska ni bli drabbade av en filosofisk fråga.....
Fråga vem som helst "Drar du någonsin en vit lögn?" och svaret personen ger kommer säga en hel del. Den som svarar "nej", drar ju en vit lögn redan där. Den som svarar "ja" är ärligare. Det tål att tänkas på.
Det är inte lätt att dra vita lögner för mig. Eller att ljuga oavsett färg på lögnen är relativt svårt om jag är målet för lögnen. Vita lögner konfronterar jag sällan, då det upplevs som provokativt mot lögnaren. Men jag kan inte låta bli att bli besvärad av att få lögner uppkörda i fejjan. Jag tar det som ren och skär avsaknad av resepekt och samtidigt som en förolämpning då personen uppenbarligen tror att jag är dum nog att tro på skitsnacket. Vita lögner är dessutom alltid onödiga, då sanningen egentligen är bättre. Fortfarande handlar det väl om att jag förespråkar och högaktar brutal ärlighet och att jag själv undviker spel. Men hade jag fått frågan om huruvida jag drar vita lögner så hade svaret blivit "ja"..........

Oavsett om lögnen var vit eller grön eller svart så leder den alltid till ett minskat förtroende, och det är väl det största problemet. Släng sanningen i ansiktet på mig. Sanningen må svida, men jag kommer ha betydligt högre respekt för dig.