Flumdum i kvadrat?

Ytterligare en natt på jobbet. Lite mer att göra i natt än vad det var sist och det tackar jag för!

Behandlingen av den sjukdom jag fick diagnos på i våras är nu i full gång. Hormonera spelar mig ett spratt och ger mig ökad aptit och gör mig aggiterad. Hugger på ingenting, känslor stormar och jag kan vara all four seasons in one day. Hemsk bra när jag precis hade landat i en fullkomlig harmoni med mig själv. Eller inte. Kombinera detta med nyfunnen frånvarande kärlek och kanske lite annan uppvaktning och förvirringen är ett faktum. Helt plötsligt vet jag inte var jag har mig själv och vad jag vill med något. Faktiskt. Och åter igen funderar jag på beslut jag fattat och hur i hela friden jag kommit fram till vissa saker. Min impulsivitet är större än någonsin och jag skyller på och tackar kos för detta. Bra personer plockar fram de bra sidorna hos oss sägs det. Jag gillar min spontanitet, men kanske låter jag jag nu hjärtat styra för mycket?
Det kan även vara så att det är när jag försöker använda hjärna och hjärta som det blir lite kaos. Distansförhållande är inget jag någonsin längtat tillbaka till och jag vill inte bli samma Grynet som jag var när A spenderade tid i Kosovo. Vill inte sitta och vänta på telefonsamtal eller msn-konversation och bli besviken när ett utlovat samtal inte blir av. Då tappar jag ju spontaniteten. Jag blir arg på mig själv för att faktiskt väntar. Kära läsare, märker ni förvirringen?

Det kan även vara så enkelt att detta bara är nattligt flumdum.

Impulsiviteten ledde häromsistens till en filmkväll med D (läs föregående blogg). Mycket trevligt med denna nyfunna bekantskap som attackhånglade med mig en utekväll för några månader sedan. Att vi gått i parallelklass för ungefär hundra år sedan är inget han minns, vilket jag flinar brett åt. Jag minns honom. MOHAHA.

Dagens känsla: Jag vill ha alla kakor kvar och samtidigt goffa dem som en sann bulimiker.