Ett ämne som länge har diskuterats i media är stressen i vårt samhälle. Ungdomars stress, karriärmänniskors stress. Allas jävla stress. Syndabockar ska hittas och då beskylls skolor för att pressa ungdomar. Ungdomsmagasin får sig en och annan känga för att de påverkar ungdomar och att deras stress beror på utseendefixering. Det diskuteras huruvida betyg skall delas ut i yngre åldrar eller om det blir ytterligare en stressfaktor. Folk är utbrända till höger och fucking vänster.
Jag gillar själv att köra på i ett högt tempo. Jag har studerat heltid och haft fem jobb. Jag kommer förhoppningsvis den närmaste tiden studera halvtid och jobba heltid (om jag får jobbet, håll alla tummar ni har kära läsare!). Varför klarar vissa människor av mer än andra? Det måste handla om prioriteringar. Jag kanske prioriterar bort att städa och går ut och umgås med mina kompisar istället. Eller så gör jag avkall på någon annan mindre kul syssla och ser till att roa mig.
Hur som haver tror jag det är fel att försöka få skolor och ungdomsmagasin och allt möjligt annat att bli syndabockar. Hur länge har vi pratat om utbrändhet? Jag vet inte, men det tycks ju vara ett relativt nytt fenomen, eller åtminstone något som ökat drastiskt de senaste åren. Jag skyller det på kommunikation. På tillgänglighet. Vi är tillgängliga via facebook, MSN, andra communitys, mobilen är igång dygnet runt och dessutom har en del fortfarande hemtelefon. Att sova med datorn igång, msn-ljud som plingar och piper. Mobilen som tar emot några sms nattetid. Sömnen blir störd och det är väl om något en stressfaktor.
Vadan denna totala kommunikationshysteri? Jag är likadan, jag är ju för fan gift med min LG och har min sonny eriksson som älskare. Jag är beroende av både Internet och mobilen, jag är nog värst av alla jag känner till och med.
Varför ska vi hela tiden ha kontakt med andra? Och är detta en orsak till att man tappar bort sig själv, vilket i förlängningen också eventuellt bidrar till stress? Vågar vi inte helt och hållet umgås med oss själva, gå in i oss själva och bara vara?
Jag kan tänka mig att många av er nu tänker ”nej det där stämmer inte in på mig, grynet är ju bara knäpp”. Men helt seriöst, rannsaka er själva. Även om ni inte hela tiden pratar och smsar, så är luren oftast med er va? Och hur många av er stänger av luren när ni går och lägger er?
Dagens känsla: Its knalling and going. Mår bra.
Ja du Grynet. Det ligger nog något i det som du skriver om utbrändhet och att man tillgänglig. Själv har jag sällan min mobilsignal på..som du säkert har märkt. Folk kallar mig hopplös och skäller på mig att jag är svår att få tag i. Men jag blir så sjukt stressad när det piper och ringer. Samma med hemtelen. Åtminstånde under sena kvällar och nätter. Kan ha med att jag har barn som jag helst inte vill ska bli väckt heller. Puss på nesan. P i c
SvaraRadera