Jag är nog lite av en snobb ändå. Eller ja, snobb och snobb vet jag inte. Min största skräck är att hitta mig själv om 10 år, knegandes på ett jobb som jag inte är intresserad av, 2 ungar och en taskig relation...boende i en funkislägenhet i någon förort.
Är det något fel med att vilja ha det lite bättre? Att kunna gå ut och äta, att inte äta blodpudding varenda tisdag för att få pengarna att räcka hela månaden. Det är inte riktigt min grej. Jag har varit där och jag vill inte tillbaka. Jag har även haft mycket mer än jag har idag och jag har aldrig varit otacksam. Det handlar inte om att köpa alla prylar i världen, det handlar bara om att stryka ekonomi som ett av de vardagliga problemen i livet.
Jag och M ska åka till Milano. Så gott.
Andreas är alldeles för långt borta.
Dagens känsla: Jag behöver en personlig assistent.
Det där är att underskattat liv.
SvaraRadera