Jag är hungrig.

Klockan 3.30 tyckte Lova att det var dags för käk. Inga konstigheter, även om hon dock brukar vänta ett par timmar till. Hon fick käk och sedan hade hon visst bestämt sig för att det var dag. Joller och grymtande, halvtaskiga försök till gnällande. En lång stund låg jag i min säng med ena armen i spjälsängen och tryckte ömsom i nappen i truten på henne, och gosade ömsom med hennes hår, med hopp om att hon skulle somna om. När jag hade varit uppe och bytt den blöja som hon valt att högljutt och under stor ansträngning fylla klockan 05-isch så fick hon ligga i vår säng. Hon var vaken till typ... nu (kl 9).

Jag ställde genast in det planerade mötet på försäkringskassan, då jag kände att en förkyld och gnällig Lova i kombination med en dödstrött gnällig mamma inte skulle ge så bra inlärningsförsök angående föräldrapenningen. Så dagen består nu i stället av: besök hos farfar för att dela dosett, träffa Murre om hon äntligen får tummen ur, kanske åka och köpa jord och blommor. Jag är redig glad att jag städade igårkväll.

Dagens känsla: Jag ska bekämpa ungens förvirrade dygnsrytm.

Dagens tanke: Varför sätter folk prestige i att få små barn att somna? Hon kan ju liksom inte sova jämt.