Jag har haft en uppfattning om att man som mamma inte kan lämna sitt barn en sekund före 7-8 månaders ålder. Det är så folk i min omgivning fått det att framstå. Idag åkte jag till Danderyds sjukhus och hämtade farfar som genomgått en höftledsoperation och jag var borta i ungefär 2.5 timmar. Tidigare har jag varit borta från Lova i något kortare stunder. Nu är det ju så att Lova äter mest ersättning och ammar förvisso en del, men hon är inte beroende av mina bröst, vilket gör att hon kan få allt hon behöver av sin pappa. Och Andreas är ju inte direkt dum i huvudet eller missanpassad, så han kan ta hand om sin dotter på ett väldigt bra sätt.
Men är jag kall för att jag klarar att lämna henne? Eller cool?
Dagens känsla: Farfar börjar bli förvirrad, pappa förnekar och jag försöker vara sjuksköterska och anhörig på samma gång. Knepigt.
Självklart cool! Varför skulle pappan vara sämre på att ta hand om sitt barn än mamman? Den frågan har jag funderat mycket på...
SvaraRaderaNej jag tror inte han är sämre, men jag kanske ändå borde ha en massa separationsångest? Nu är det ju iof så att jag saknar henne varenda sekund, men jag vet att hon har det bra med andreas så jag blir inte stressad...
SvaraRaderaGumman, du är fortfarande Karin fast du är mamma. Och en super sådan också! :) Och du säger ju att du saknar henne så allt är ju som det ska. :)
SvaraRadera