Jag tänkte mumla lite om ett ämne som intresserat mig länge, om än på olika plan – psykologi. Jag har ingen som helst avsikt att skaffa mig en fin titel inom detta ämne, det överlåter jag gärna åt de miljoner andra på den här planeten som gör det - tyvärr utan att uträtta de storverk det medger. Nej, jag skulle benämna mig själv som rödvinsfilosof. Det får räcka.
Anyway, till saken. Det var en gång en kille som hette Stanley Milgram. Han var socialpsykolog och utövade en rad experiment på sin tid (tänk 60- och 70-talet) som skapade kontrovers utan dess like. I korthet kan man säga att han kollade vad folk gjorde som en auktoriär person sa åt dem att göra, trots att många av befallningarna stred emot deras bättre vetande. Inte oväntat blev svaret ”i de flesta fall”, oavsett hur jävla galet det var. Intressant är bara förnamnet.
Om man nu tänker lite kring detta ämne och försöker pin-pointa vad en auktoritet är inser man snart att det är luddigt. En chef eller en polis – givna ”ja”. Men hur är det med vänner? Grupptryck? En rånare? En harmlös bloggare?
Allt beror ju på. Som vanligt. Men i korthet kan vi säga att källorna som kan påverka oss att göra som vi inte tänkt är fler än vi kanske medger för oss själva. Milgram visade att begrepp som rätt och fel blir meningslösa när de ställs emot auktoriteter. Vi är lydigare mot en annan persons auktoritet än mot våra egna instinkter. Skrämmande, men sant. Tänk själv på hur ofta du är osäker och lyssnar på ”någon som vet”.
Varför gör vi sådär då? Well, om du av en auktoritet blir ombedd att utföra en sak gör du ”som du blir tillsagd” eller i vissa fall, ”bara ditt jobb”. Skulden ligger således inte på dig, vilket är ett enkelt svar på frågan.
Egenskaperna som gör en vanlig nolla till en maktperson är många. Bildning, hot, ålder, hierarki och yrke är bara några exempel. Skulle en XXX be dig göra YYY skulle du nog tro på denne, trots att du förstår att det kommer sluta i katastrof. ”Men XXX sa ju det.” Huvudet på spiken.
Vart vill jag komma med allt det här då? Det bottnar nog i min uppgivenhet som tyvärr växt sig allt starkare, bara i år. Skälet är samhället. Inte ”storebror”, utan mer att allt skall gå snabbt och geschwindt (felstavat, jag vet) som fan så vi hinner med att leva våra perfekta, små liv. Allt är light. Lättsmält. Snabbt. Tänka? Tänka efter? Vara källkritisk? Helst inte, det hinner vi inte med.
Objektivt sett får vi nyheter genom t ex Metro. Det är ingen lögn, men vi borde allt oftare ifrågasätta trovärdigheten, källan och själva nyhetsvärdet på vad de skriver. Ofta finns det otroligt mycket mer bakom rubriken, men den delen jobbar inte Metro med. De vill bara förse oss med det allra viktigaste, så vi kan fortsätta tro att vi är konstant uppdaterade på det allra senaste.
Och där har vi det: sluta tro så jävla mycket! Ta reda på fakta! Detta är bara ett exempel på hur en auktoritet lätt kan fucka upp era små liv. Så lägg av att tro på allt ni hör. Känn efter med hjärtat. Var nyfikna. Läs mer böcker. Sålla hårt bland kunskaper och försök och skapa er därigenom en egen uppfattning om saker och ting.
Vill ni läsa mer av Peders oerhört välskrivna tänkvärda blogg, så hittar ni den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar