Brutal ärlighet och otrohet.

I vissa fall går det inte att vara brutalt ärlig, hur gärna man vill. När man känner något väldigt starkt, men vet att den brutala sanningen kommer såra folk man älskar. Är det bättre att själv må dåligt för att andra ska må bra? Eller ska man ångvälta och vräka ur sig och berätta om skavsåren?
Knepigt.

Förresten är jag allergisk mot otrohet. Nog för att jag tycker att man kan skilja på kärlek och sex, är jävligt queer och ifrågasätter heteronormen, jag tycker inte att tvåsamhet måste vara det enda rätta och högst goda... Men har man valt att faktiskt leva tillsammans med någon och lovat personen trohet, då är det fan ruttet att gå och vara otrogen.

Ibland måste man även läsa det finstilta.


Nej, jag är inte utsatt för varken det ena eller andra.