Jämställdhet är en självklarhet som jag kräver.

Hur kan man som kvinna kalla sig jämställd med sin man, om man ger honom beröm och guldstjärnor för att han själv tar initiativ till hushållsarbete? Hur kan man som man, kalla sig jämställd om man förväntar sig beröm och guldstjärnor för att man själv tar initiativ till hushållsarbete? Och hur i helvete kan man som kvinna säga att man har en bra man för att man får "hjälp" av honom med hem och barn? Och hur i helveteshelvete kan man som man stolt slå sig själv för bröstet för att man har "hjälpt" till med hem och barn?

Om man är genuint jämställd, behöver man då beröm och guldstjärnor för att göra det som är en självklarhet?

Överallt och i alla generationer kan man se hur detta pågår. Folk ger dunkar i ryggen för att mannen lagar mat och han får veta att han är duktig och bra. Hans hustru/flickvän/sambo får hör att hon ska vara glad och tacksam som har en så bra man. Är det inte bara ren och skär självklarhet att man delar lika?

Nu när jag är mammaledig ser jag det som en självklarhet att dra tyngsta lasset gällande hushållsarbetet. Jag ser det lite som mitt jobb just nu. Jag kan inte kräva av Andreas som först är borta 10 timmar per dag, kommer hem halv 8 och sedan jobbar vidare som grafisk formgivare, att han ska diska, tvätta, laga mat och allt sådant. Men det är vår överenskommelse och om jag någon dag är alldeles för trött då gör han sakerna utan problem. Jag kan förvisso tacka honom för att han orkar fixa efter att han jobbat hela dagen, men då får jag oftast ett "tack för att du tar hand om vår dotter hela dagen" tillbaka av honom. Vi är både medvetna om att saker och ting kommer förändras den dagen jag börjar jobba, men vi pratar redan nu om hur det kommer bli och hur vi ska undvika konflikter.

Jag har tidigare skrivit om boken "Familjens projektledare säger upp sig", som handlar om vardagen i en familj och om hur kvinnan är den som håller i alla trådar. Mannen hjälper väl till med saker och ting, men det är oftast kvinnan som har kollen. Det är hon som vet när nya kläder måste inhandlas, gympapåsar packas och så vidare. Jag tror att det är svårt att dela helt på ledarskapet hemma, absolut, men det är väl där man ska sträva efter jämställdhet? Det är just det där med ledarskapet och att hålla koll och ordning på allt, som är uttröttande. Mycket mer uttröttande än att dammsuga lite.

Jag tvingade Andreas att läsa boken. Jag tycker förresten att den borde vara obligatorisk för alla att läsa, under varenda läsår i skolan. Andreas och jag är jämställda, men jag ville ändå att han skulle se hur det kan se ut och vara. Och var fällorna finns. Och jag kan säga att vi har blivit ännu mer jämställda efter det, inte minst angående ledarskapsbiten. Vi pratar om det, han vet att jag är glad över att han är så jävla bra... men han får inga guldstjärnor för självklarheter.

Om ni nu uppfattar mig som tokfeminist så kan ni läsa min åsikt om saken nedan, taget från ett inlägg som jag skrev för ganska precis ett år sedan.

Jag vill inte kalla mig feminist på grund av att feminism likställs med de vänsterpolitiska könsmaktsfeministerna. Enligt mig är det dessa feminister och eventuellt i kombination med militanta lesbiska feminister som fått feminismen att bli något fult, och begreppet som sådant att bli ett skällsord. Jag är för jämställdhet, men tycker inte om begreppet eftersom det är könsbetingat. Jag frågar mig om det borde finnas en motsvarighet i form av Maskulism för att få  balans, men tror att det skulle leda ännu mer till könskamp. Vet inte om jag borde kalla mig liberal feminist heller. Nåja, jämställdhet är skitbra och det uppnås inte genom att kvotera in män på högskolan, eller ha könsfördelning 50/50 i bolagsstyrelser. Satsa på kompetens istället och arbeta aktivt för jämställdhet utifrån alla perspektiv, inte bara manligt kvinnligt. Ta med etnicitet och annat i debatten för bövelen!

Dagens känsla: Hoppa och skit era jävlar!