Krasch.

För några år sedan kraschade jag en bil, i en seriekrock med 42 (om jag inte missminner mig) inblandande fordon, däribland några lastbilar. Min bil blev totalkvaddad (inget var mitt fel dock, jag hade fått stopp på min bil och blev påkörd bakifrån av en betydligt större bil som kom i 110 km/h. Tack och lov för halkan som minskade friktionen den gången) och jag fick av läkaren på sjukhuset höra att jag skulle vara glad att jag levde. Det var en hälsning från ambulanskillarna till mig. Jag gick ut från sjukhuset dagen efter utan en enda skråma, liksom alla de övriga i den fruktansvärda krocken.

Nästan på dagen året efter kör jag i motsatt färdriktning och bilen jag kör börjar brinna, på samma ställe.

I lördags körde jag på samma ställe. Jag ligger i vänsterfilen och kör inte speciellt fort max 120 km/h. En bil i högerfilen slänger sig ut utan att blinka och utan att kolla döda vinkeln. Jag får väja och är på tok för nära att klippa mitträcket. Jag fullkomligt stod på bromsen och så fort bilen var upprätad igen så var det tutan jag hängde på. Jävla idiot, Lova satt för tillfället bredvid mig i passagerarsätet då jag hade kört ensam tidigare. Hade jag inte reagerat på en gång så hade han kört in i mig, rakt på Lova. Vanligtvis sitter hon i mitten bak och det ska vi banne mig fortsätta med.

Idag skulle jag köra på samma motorväg. Tvärstopp redan på påfarten, och efter någon minut hör jag utryckningsfordonen. En lastbil och en personbil som krockat, de körde i norrgående riktning men har kommit över i södergående. Galet. Tvärstopp en längre stund innan vi sakta kan rulla förbi skrothögarna. Vid nästa större påfart stod två krockade bilar, dock inte allvarligt. Och vid avfarten jag skulle ta stod en buss och blockerade.

Jag säger som jag alltid sagt: Jag har inga medtrafikanter, bara mottrafikanter. Ärligt talat så litar jag på mig själv, jag kör med marginaler och håller (numera) hastighetsgränserna skapligt. Men mina mottrafikanter, dem litar jag inte på en sekund.

Usch.