Min stora dag.

Avslutade gårdagen med migrän och började därför den här dagen med en baksmälla. Utan vidare lust att lämna det varma täcket och den mjuka sängen släpade jag mig upp, hets-slurpade lite kaffe, drog Cosy sacken över Litens pyamas och packade in oss i bilen. Agerade chaufför för sambon som hade ett ortopedbesök i arla morgonstund runt niosnåret. Där fick han veta att de inte alls ska operera bort den lösa benbiten som de hittat i hans knä, utan istället först och främst köra magnetkamera på det. Låter sunt tyckte jag och tackar för att vi har en god sjukvård i det här landet.

När jag släppt av honom på närmaste pendeltågsstation insåg jag att jag var fasligt nära en galleria. Som förvisso inte hade öppnat än. Till min stora glädje öppnade ett gäng kaféer före butikerna och jag inmundigade därför dagens första mål hemma hos någon som hette Wayne. Jag hade ju då glömt bort att barnet var iklädd pyjamas, men kvicktänkt som jag är fick hon snabbt på sig reservkläder som en ordentlig mamma har i skötväskan, tillsammans med halva bohaget. Nå väl.

Till sist slog butikerna upp sina portar och jag började inventera sortimentet. Fann en tråkig tröja. Köpte den. Kostade på mig urfina underkläder som nyligen hade kommit in, men där går också min gräns för vad jag tänker fota och visa er, bloggläsare. Och så såg jag mig själv med kritiska ögon i spegeln alldeles för många gånger. Graviditet och amning är verkligen ingen hit och tyngdlagen gör sig allt mer påmind.

Dagens känsla: Vad nu?
Dagens lärdom: Alla kläder i butikerna är stora som tält. Men hur fint blir det ejänckligen? (om man inte är smal som en sticka, vilket känns sjukt motsägelsefullt?)