Såpan jag aldrig sökte till.

Det är märkligt nu för tiden i detta informationssamhälle. Plötsligt har alla börjat skrika ut sina politiska åsikter lite hipp som happ. Folk läser på om allt möjligt. Mammor i Vasastan i Stockholm är ofta mer pålästa än andra och så vidare. Bloggar, twitter, facebook och alla andra sociala medier kan vara trevliga, men kan också vara verktyg för diverse annat.

Märkligast av allt, tycker jag, är att man inte blir av med folk. Om konflikter uppstår kan man radera och blockera - förvisso - men att helt bli av med någon är grymt svårt. Det bloggas och det twittras och uppdateras och BDBas och allt vad det nu är. Vill man kontakta personen så går det. Alltså går det inte att bli av med någon.

Att pocka på uppmärksamhet. Att nämna någon på twitter ett år senare, helt oskyldigt, men man ändå vet att det kommer att gå fram. Eller att blogga rakt till någon utan att resten av läsarna fattar. Eller är du någonsin så smart du tror när du skriver dina kryptiska inlägg?

Ni kan nu anta att det här inlägget kommer gå fram till den eller dem jag riktar det mot. Om jag nu riktar det mot någon... 

Men nu är det ju många som vet. Det är många som känner till det som för en tid sen utspelade sig. Det är många som sett och tagit del av det. Jag satte ner foten, grävde ner stridsyxan och bestämde mig för att jag har vettigare saker att göra av min energi. Men personen pockar på uppmärksamhet. Jag frågar mig, vad ska jag göra? Ska jag låta det bero? Ska jag säga ifrån igen? Eller ska jag fortsätta att inte bry mig?

Det känns som att jag är med i en såpa som jag aldrig sökt till och som jag inte kan säga upp mig ifrån.