Hur stort är ditt ego?

Varför blir vi allt mer desperata över att synas? Jag tittar sällan på tv, men det har hänt att jag sett avsnitt av program så som Lyxfällan eller det där med städtanterna eller liknande. Ni vet, sådana där oerhört förnedrande program med samma låtsasdramaturgi och sjukt dåliga regi. Onaturliga regisserade naturliga konversationer och allt slutar lyckligt och med att de medverkande personerna får åka på en kryssning med Mozzarella eller Salmonella eller vad skeppen nu heter. Men allvarligt talat, om jag var chef någonstans, så skulle jag nog aldrig någonsin anställa någon som deltagit i ett sådant program. Snacka om att visa upp många oönskade egenskaper: både slarv och avsaknad av ansvar, men även osmaklighet då man väljer att exponera sig på bästa sändningstid.


Jag tycker mig se samma tendens gällande att tjäna pengar, gärna på andras bekostnad. Folk skyr inga medel för vad de kan hitta på, bara deras hus blir renoverat för pengarna. För vadå? Jo, att visa upp och exponera. Eller bara som en sådan sak att folk är "arbetslösa" för att de väntar på "rätt" jobb. Andreas har ett jobb som inte på något vis är drömmen för honom, men det är ett fast jobb med säker inkomst. När vi har bekanta i vår omgivning som väljer att inte bidra till samhället för att inget är jobb passar så tänker jag så här: Om du hade den goda smaken att lyfta ditt söta lilla arsle och jobba, så skulle det kunna sänka skatter så att jag och Andreas slapp pröjsa ditt liv. Jag har ingen lust att betala för att du är en lat jävel. Ungefär så. Men det kan man ju aldrig säga till någon, det vore ju ganska otrevligt.


Är det så viktigt för oss idag att ha en kvart i rampljuset, eller ha nyrenoverat hem eller ett perfekt jobb, att alla medel är tillåtna, även om det handlar om att sänka andra? Och är dessa stora egon en del av den högervåg som sköljer över oss, där materiell status är allt?