Småbarn och vintertid.

Jag har aldrig tidigare varit en morgonmänniska. Jag har haft god lust att slänga väckarklockan i väggen mången gång och för de runt omkring mig har det varit bäst att inte prata med  mig före en kopp kaffe. Men så kom Lova. Plötsligt har det känts mer okej att vakna av hennes skrik och förresten har jag ju inget alternativ än att vakna. Tack och lov så vaknade Lova bara en gång per natt tills hon blev runt fyra månader då hon började sova natten igenom. Ni förstår att det är helt överlevnadsbart. Sedan i somras har hon vaknat runt halv åtta, vilket är överkomligt. Dessutom brukar vi alltid ligga och dra oss till minst nio, för det skulle kännas lite hånfullt mot alla de som önskade ligga kvar, om vi skulle kliva upp när vi inte måste. Morgnar i min smak.

Men så kom dagen. Eller ja, natten. Natten då vintertiden kom. Efter ett par dygn med aktivt jobbande för att fasa in barnet i vintertid så vill jag nog påstå att

DEN SOM BESTÄMDE ATT VINTERTID VAR EN GOD IDÈ VAR INTE SMÅBARNSFÖRÄLDER!

Jag vägrar vakna när klockan står på sex-någonting.