Hur man ger sitt barn men för livet, del II

Jag skulle duscha imorse, efter att Andreas gått. Hur lätt är det med en unge som kryper och reser sig hela tiden? Vi har under ganska lång tid vant henne med duschmunstycket och dess strålar, när hon badat. Då dottern också var i behov av tvagning så kom jag på den briljanta idén att vi kunde duscha ihop och att hon kunde sitta i badkaret och leka med sina grejer som hon tycker mycket om, medan jag uträttade mina duschbestyr. Klockrent ju!

Det tyckte inte hon.

Att ha en gallskrikandes livrädd dotter i badkaret samtidigt som jag stöd med håret fullt med lödder var en upplevelse.
Jag fick helt enkelt strunta i vissa bestyr, då det inte hjälpte alls med min fantastiska pedagogik.

När vi klivit ur och börjat torka upp så såg jag dock den troliga anledningen till hennes rädsla. Jag hade visst glömt bort att tvätta bort sminket igår så jag hade panda-look, för att uttrycka mig milt. Monster-look för att vara sanningsenlig.

Stackars barn.

Published with Blogger-droid v1.6.5