Jag tycker i allmänhet att det är ganska trevligt när folk spontanpratar på stan. Ni vet, på parkbänken eller busshållsplatsen. Tydligen så drar jag till mig tanter för de ska jämt prata, inte minst sedan Lova kom till världen. Fast sen jag fick barn så har den här grejen accelererat och det betydligt oftare man byter ord med främligar. Jag gillart, oftast i alla fall.
Idag blev det dock tvärt om. I kön på ÖoB där jag stod för att fynda rengöringsmedel av diverse slag, inför helgens flyttstädning, så står det en man i parallellkön. Han tittar på Lova och ler och sedan lutar han sig mot mig och börjar prata. Men det är inte alls som jag förväntat mig; att han ska säga något om Lova. Han berättar istället att soc har tagit hans två döttrar. "Jag får inte veta var de är. De sa min fru gråter mycket" berättade han."Det är för att jag är mörk, men jag är bara från Tanzania".
Vad svarar man på det? Mitt bland alla människor i kön så börjar mannen berätta sånt, med stor sorg i rösten.
Jag har nog aldrig mumlat så mycket i mitt liv, och jag brukar inte ha problem med tunga samtal.
Jobbigt läge. Jag har egentligen aldrig problem att prata med nån i kassan, men ibland blir det bara helt fel och då blir jag knäpptyst och vet inte vad jag ska säga.
SvaraRadera