Oslo. Utøya. Bomb. Massaker.

När den gråa vardagen omvärderas på en millisekund.

Jag började mitt kvällspass på jobbet i kaos. En miljard arbetsuppgifter och förutsättningarna för att lösa dem var rätt dåliga. Jag ringde Andreas och wajnade som fan. Så säger han plötsligt "har du hört om världsnyheterna från Oslo". Och så berättade han vad han visste då. En bomb, mot regeringskansliet. Mina föräldrar kom hem idag, från deras semester i Norge där de bland annat besökt Oslo.

Plötsligt spelade mitt skitpass på jobbet så lite roll att det bara blev arbete. Mellan uppdragen lyssnade jag konstant på P1 i bilen och följde flödet på Twitter. Vad är det som händer?

Sedan jag kom hem har vi suttit bänkade framför tvn. Att dottern vaknade vid nio och la sig halv tolv, det kvittar fullkomligt. Hon lever, vi har det bra. Är vi trygga?

Alla tankar har ikväll gått till offren, anhöriga, mina kollegor i Oslo (har jobbat på två av sjukhusen) och till hela Norge. Till mina norska vänner både i Norge och Sverige, som säkerligen känner oro över deras anhöriga.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka: Är det vår tur nästa gång? Och när?

Vi tänder ett varsitt ljus ikväll.