Min plan är, att efter pytteplutt är ute, gå tillbaka och jobba ganska snabbt. Nej, inte för att jag måste. Nej, inte på heltid. Jag kan tänka mig (efter ett par månader, om amningen ändå inte funkar som sist) att jobba en eller två dagar i veckan. Vilket i förlängningen innebär att Andreas är hemma motsvarande tid.
I all välmening får jag kommentarer på detta när jag berättar det. Folk säger "men åååh, den tiden är ju så kort, passa på att vara hemma och njuuuuta".
Ja, den tiden är kort. Ja, jag vill vara hemma och njuta.
Men det vill min jämställda man också. Han som har lika mycket rätt till våra barn som jag har. Han, som är hälften av våra barn. Han, som vill ta ansvar och vara delaktig.
Varför är jag ett offer om jag vill jobba? Och varför ska min rättighet till våra barn vara större?
Jag bara undrar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar