När vi var på genusföreläsningen nyligen, fick vi oss en tankeställare. Föreläsaren pratade om att säga "nej" och "inte" till sina barn. Hur ofta gör man inte det? Typ hela tiden. "Nej, inte göra så", "Ajaj" och sådana meningar känns ju som att de går på repeat ibland.
Ja det kanske känns självklart när man fostrar barn, att man ska sätta gränser. Men är det samma sak som att begränsa? Att hindra barnen. Att bara säga stopp utan att ge alternativ.
Istället för att stoppa genom att bara säga de här små orden så kan man istället visa vad man faktiskt vill att barnen ska göra istället. På så vis öppnas sinnena och utvecklingen. Jag jobbar stenhårt med mig själv just nu, för att undvika att begränsa Lova. Jag märker att hon blir inte alls lika arg de gångerna jag istället säger vad jag vill att hon ska göra. Jag kan informera om att det inte är lätt, speciellt när hon som idag har klättrat upp på köksstolarna tvåhundratusen gånger, minst. Men jag märker också att mitt eget humör klarar sig längre, när jag håller mig positiv och visar vad jag vill att hon ska göra. Vi får helt enkelt en bättre och roligare dag och kramarna och pussarna blir fler än konflikterna.
En annan sak som många också gör av slentrian (så även vi) är att ställa frågor till barnen. "Ska du ta på dig skorna nu?". "Ska vi byta blöja?" och så vidare. Hur ska ett litet barn kunna svara på den frågan? Det är ett rätt stort ansvar att lägga på barnet och egentligen är det ju inte menat som en fråga, utan som en uppmaning. Förvirrande för barnet, troligtvis. Varför inte bara säga "Ta på dig skorna nu för vi ska gå ut", eller "kom så byter vi blöja".
Vi funderar alltid mycket kring hur vi pratar med Lova. Inte överdrivet, men har i alla fall en tanke kring det. Exempelvis försöker vi att inte använda barnspråk som hon senare ska behöva lära om. Alltså säger vi hund, ko och katt och inte vovve, kossa och kisse. Sen att hon själv lärt sig att hundar låter "voffvoff" och därför säger så, det är en annan femma.Vi försöker att inte säga "kom till mamma" utan istället säga "kom till mig". Men mig och dig är abstrakta uttryck och kan vara svåra att förstå.
Hur tänker ni kring kommunikation och (små) barn?
Vi gör lite som er (med risk för att vi glömmer av oss ibland), dessutom har vi lärt oss att vi måste bekräfta att vi hör vad dottern säger, annars blir hon frustrerad för att hon tror att hon inte gör sig förstådd. Nu är hon ju iofs lite större, men det är mycket förklarande, numera till och med resonemang om varför och saker man måste göra. Eller om att man är ledsen och arg.
SvaraRaderaOrden "Nej" och "Inte så" är bojkottade här hemma eftersom de bara gjorde att hon stängde av öronen och gjorde precis tvärtom.
Däremot inser jag när jag läser din text att jag omedvetet säger "Kom till mamma" osv, trots att jag inte tänkt göra så. Ska försöka komma ihåg det!
Vi gör nog alla fel man kan göra, haha. Vi säger nej när Ellie för sujttioandra gången välter ut allt i köksskåpen (och vi sa nej även de tidigare sjuttioen gångerna å där bör vi väl verkligen ändra taktik), vi frågar om hon inte vill gå och byta blöja och hon springer direkt till tvättstugan och hämtar blöjan, vi säger mamma och pappa istället för mig och dig och sånt. Jag hade verkligen behövt gå på den där föreläsningen!
SvaraRaderaJag tänker oxå mycket på hur jag pratar till mina barn! Oftast i alla fall, sen blir man ju galet irriterad och arg ibland....då är jag inte alltid så genomtänkt!
SvaraRaderaNär jag pratar med Love som är 11 månader, känner jag att jag ändå måste markera med ett "nej" ibland. Typ om han drar Julian (storebror drygt 3,5 år) i håret osv... Vad ska man annars säga? Annars brukar jag lyfta bort honom från saker jag inte vill att han gör. Eller försöka avleda honom. Att säga "nej" 511 gånger om dagen känns inte som att det hjälper ändå, dessutom känner man sig sjukt tjatig!
När jag pratar med Julian får man vara lite mer...tja jag vet inte...på ett annat sätt. Grejer som ska göras kan jag absolut inte ställa som frågor, eftersom jag inte tycker det finns några alternativ. Han är ett barn som behöver förberedas. Ex: När detta programmet är slut ska du klä på dej, snart ska vi gå till dagis, när jag druckit upp mitt kaffe ska vi gå och handla osv. Jag kan absolut inte säga; ska du gå och klä på dej nu? För då tror han att han har ett alternativ, att han inte behöver göra det. Fast det måste han ju!
Nu har han precis lämnat trotsåldern bakom sig (tack och lov...) Då var förberedelserna på vad som skulle hända extra viktiga annars blev livet riktigt jobbigt både för han och för mej.
För ett tag sedan så han oxå "han" till alla..det gör han fortfarande ibland, jag brukar inte rätta honom för det känns inte så viktigt tycker jag...eller??
Det där med att säga vovve och så har jag alltid tyckt känts så onaturligt för mej så det gör jag inte.
"Kom till mamma" säger jag ibland! Varför tycker du inte man kan säga det? Jag tänker att barn har svårt med personligt pronomen och därför vill jag tala tydligt till dem så de vet vad jag menar.
Intressant inlägg!!!