När vi sitter på hemmet.

Det här med att Andreas påminner mig att ta mina mediciner, och kommer med dem till mig plus ett glas vatten. Det ger mig hopp om en fin ålderdom.

Jag kan se mig honom framför mig, skallig (som nu), med tofflor (som nu), nerkissade mjukisar (nästan som nu) hur han kommer hasande till mig med rollatorn och mina mediciner.

Det är en fin tanke.