När Nils kom till världen – The Exit

Gästinlägg av Andreas - PappaSnäll.


När jag kommit hem från jobbet, lite mer stressad än vanligt så satt Karin i soffan. Jag såg nästan på en gång att nu var det dags. Eller ja inte just precis nu, då hade det varit en väldigt kort förlossningsberättelse. Vi åt lite mat och tog det lugnt, Karin hade inte så himla ont, sa hon i alla fall. Efter middagen fick jag för mig att köpa godis, då small det till. Karin började få ont, och tätt mellan värkarna var det. Jag blev nervös, var lite orolig att det skulle bli en ”Nu blöter vi handdukar och kokar vatten”-situation. Kände mig inte riktigt upplagd för att ta emot en bebis och hålla upp "livets träd" för Karin.

Men så blev det som tur var inte, vi ringde BB-Stockholm och Karin berättade hur det kändes, de tyckte att nu var det minsann dags att komma in. Problem: Karins farsa, aka BB-Taxi jobbade just den här kvällen. Med is i magen lämnade han över jobbet som sändningstekniker för kommunfullmäktige till automatikens värld och skjutsade oss till BB. Väl framme på BB möttes vi av ett sjukt annorlunda intryck jämfört med förra förlossningens känsla. Mindre vit strukturtapet och landstingsfåtöljer och mera designmöbler och trägolv. BB-Stockholm slår BB på KS på fingrarna när det gäller hur vi bemöttes.

Den här gången visste jag att jag skulle fota mera. Mindre glidslemsburkar än förra gången och mera vad som faktiskt händer. Men jag hann med att fota glidslemmet även denna gång.

Karin började få ont, riktigt ont, hade glömt hur jobbigt jag tyckte att det var att se henne ha ont. Inte för att det jobbiga jag kände går att jämföras med vad Karin kom att genomlida. Jag sprang och hämtade kaffe, mackor och saft.

Att bli erbjuden akupunktur och vetekudde var inte vad Karin hade hoppats på då hon bad efter lustgas. Hon tjurade i en halvtimma och sa sedan att nu vill hon verkligen ha lustgas. Jag prövade på det den här gången. Fasiken vilken wierd feeling. Olustigt som fan. Tyckte jag.

Karin började försvinna i lustgasvärlden, detta är en värld som jag tycker är jobbig. Visst, jag tycker inte om att se när Karin har ont, men det är fan creapy när jag tittar henne i ögonen och inte ser intelligent liv, det enda jag ser är UrKarin, och hennes mission är att klämma ut ungen. Timmarna går och värkarna blir värre och värre. Karin ber om en EDA, hoppas att den kommer fort tänker jag lite själviskt. Förra gången hon fick det så fick vi sova ett par timmar.

Det tar än längre tid och ingen Narkosläkare så långt ögat kan nå. Jag håller UrKarin i handen och försöker att inte vara i vägen för barnmorskan och undersköterskan. Fyra timmar efter att Karin bett om EDA så kommer vad jag skulle säga är en tant in och mumlar något om ”Är det här jag ska lägga en EDA” (Det visar sig sedan att det är överläkaren som blivit inringd till sjukhuset.) Dom lägger Karin på sida och hon ska få bedövningen hon behöver. Narkosläkaren lägger EDA och sprutar in provdosen. Just i samma ögonblick som detta så händer något med UrKarin. Hon grymtar till och öppnar upp ögonen. Jag känner igen den blicken, nu är det fan dags. Nu händer det grejer, UrKarin håller min hand eller ja klämmer min hand. Jag ser ett par blå fingertoppar efter ett tag men biter ihop. Barnmorskan och undersköterskan vet vad de gör, fy fan vad bra dom var. Krystvärkarna var det som kom, och de höll på i ungefär 20min och sen var han hos oss. Vår son! Den här gången grät jag lika mycket som när Lova föddes och jag såg henne för första gången, skillnaden nu var att jag fotade mycket mer. Den här gången var det inga jobbiga komplikationer efteråt med forsande blod och så vidare. Men jag fick snällt stå i hörnet då de bytte lakan eftersom det tydligen hade forsat blod utanför mitt synfält.

Att hålla sitt nyfödda barn i sin famn och känna äkta kärlek. Det är fan världens bästa känsla.