För ett tag sedan läste jag en statusuppdatering på Facebook som nästan gav mig hicka (men det var inte första gången jag läst något liknande). En mamma till två små barn skrev något om att hennes ungar var riktiga jävla skitungar och att hon var less på dem. Jag ifrågasatte detta och hon hävdade att det var för att hon inte fått sova på flera år på grund av åttamånadersbebisen. Det krävs inte mycket matematik för att förstå det befängda i det hela, eller hur?
Men det märkligaste var att många gav henne dunkar i ryggen och peppade henne att hon är en bra mamma och så vidare. Det är hon kanske också, vi är inte mer än bekanta så jag vet inte, men jag är fullkomligt allergisk mot att skriva sådant respektlöst mot sina barn. Ingen, förutom jag, ifrågasatte hur man kan skriva så. Själv kände jag mest att det luktar soc-varning om sådana uttalanden. Tror man på fullaste allvar att bebisar eller små barn gör som de gör för att de är onda?
Men om man vänder på steken...
Det jag verkligen inte förstår är att det är så mycket mera provokativt att skriva att man inte tycker det är jobbigt att ha barn. Att man faktiskt hinner med en massa saker och sig själv, att man får sova på nätterna och så vidare. DET provocerar. Då tas det för givet att det är lögner och osanningar, för det går ju bara inte att tycka att småbarnslivet är lätt och kul. Nu ska jag inte ropa hej ännu, för Nils är trots allt inte så gammal och kan ju drabbas av kolik och annat, men jag ser i dagsläget verkligen inte svårigheterna med att ha två små barn. Kan hända det blir värre om några månader. Eller om ett par år.
En klok person skrev för ett tag sedan: Att ha barn är en livsstil. Och det kanske är där det sitter. Antingen anammar man livsstilen och tycker att det är kul och tar det för vad det är, eller så blir barnen mest hinder och problem.
Jag vet inte.
Självklart vet även jag att vissa har det jobbigare, med barn som inte sover, eller äter hela tiden eller skriker eller vad det nu kan vara. Men oavsett så tycker jag att man måste ha respekt för sina barn, även i sociala medier. Själv tänker jag vara tacksam för varje bra dag jag har med mina barn.
Jo du. Nu har jag iofs inte såna som uttrycker sig så klantigt runt omkring mig, men herrejisses vilken propaganda jag blev spydd på jobbet med. Och vi skulle aldrig ha en lugn sekund igen, vi skulle aldrig få tid för oss själva, vi skulle aldrig kunna åka bort och framförallt skulle vi prata bebisspråk dygnet runt. Det här var alltså med barn 1.
SvaraRaderaMen jag (och E) tror ju som ni - att det blir vad man gör det till. Visst är vissa dagar inte lika glassiga som andra, men än så länge har vi inte haft några längre perioder där det har känts jobbigt. Och inte ens nu med en magknipande liten bebis som gärna vaknar alltför många gånger varje natt känns det sådär vråltungt.
Ska väl tillägga att dessa kollegor nästintill blivit provocerade till tusen när vi åkt utomlands med A dessutom. För det var ju ingen poäng, varför åka på semester när man inte alls får någon semester. Nej, bäst att åka iväg först när barnen är självständiga nog att man får ligga i solstolen ostörd från morgon till kväll. Eller nåt.
SvaraRaderaWord. Håller med fullständigt.
SvaraRaderaMen så kan man vända på steken. Folk som aldrig aldrig aldrig klagar eller gnäller över sitt föräldrarskap, eller på sina barn eller liknande. Detta gäller främst bloggar och statusuppdateringar. "Livet leker", "vandrar på rosa moln", "barnen äter och sover perfekt", "hemmet är alltid städat och tvätten är alltid fint vikt i garderoben" osv. UÄCK! Sånt klarar jag inte av....
Ja, mna blir lite mörkrädd. Visst har vi jobbiga dagar men jag försöker hitta det positiva i det ändå och även om jag faktiskt vissa dagar kan längta efter en tid som varit för att få just sova, så skulle jag aldrig byta en enda sekund med mina barn mot något annat.
SvaraRaderaTacksamhet.
sen att alla har olika barn är givet, vi har haft det enkelt om man jämför med andra och ändå har vi det jobbigt i perioder. Man kan aldrig leva genom andras erfarenheter utan den verklighet vi lever i är vår.
Hoppas ni får fortsätta sova för jag tror sömn är nyckeln till hur man upplever småbarnsåren, just då vill säga, om 10 år kommer de här första åren kännas som en dans på rosor har jag på känn...
Håller med dig totalt! Nu har ju jag inte barn och vet inte hur det är. Men jag tycker att de handlar om att ha en positiv syn på livet och har man de kan man lättare hantera situationer som kanske kan tynga ner en pessimist. Men som du säger det är en livsstil man väljer.
SvaraRaderaDet är som nu när lillebror äntligen kom, alla vänner med fler än ett barn säger att de första tre, sex, nio månaderna handlar om att överleva. Mmm det skulle jag förstå, överlevnad är det som gäller... Jahapp, vad svarar man på det?
SvaraRaderaJösses!