Balans och känslobortfall.

Många av mina favoritbloggare skriver mycket om att de vill finna balans i livet. Känslomässig balans. Är det något man kan uppnå? Jag känner en person som minst sagt har en stor dos känslomässig balans, inget tycks rubba honom och hans värld. Jag vet inte om det är något jag någonsin skulle vilja sträva efter. För mig skulle det kännas oerhört trist, jag gillar dynamiken bland alla känslor. Jag har för mycket balans just nu, uppenbarligen, då mina känslor kan liknas med ett rakt streck. Kanske finns där lite vågmönster, men för det mesta känns det som att jag tuggar antidepressiva i fulldos. Avtrubbad. Kanske har ovanstående person smittat mig?

Ett gammalt ex till mig sa en gång att en av Stings låtar handlar om mig. "She can be all four seasons in one day" är titeln. Det var för flera år sedan, i slutet av mina tonår. Under min barndom och tonår hade jag hett temperament. Jag såg svart när jag blev arg, jag slog sönder saker och skrek tills jag inte fick luft. Stackars mamma fick vända mig upp och ner så att jag skulle börja andas igen. Mina humörsvängningar har tråkigt nog alltid varit föremål för pikar och retsamma skämt, framför allt då inom familjen. Det var fult att bli förbannad. Det var fult att känna. Någon gång la jag locket på. Jag slutade bli arg. Visst kan jag än idag bli irriterad, men det blir liksom aldrig mer än så. Jag ser aldrig svart, jag slår aldrig sönder något. Jag tror att jag istället för att känna ilska, blir ledsen. Jag går in i mig själv och blir apatisk en stund.

Men jag gråter inte heller. Varför gör jag inte det? Är det fult att gråta också? Lägger jag locket på? Eller tog tårarna slut den där gången, då jag blev osams i kvadrat med Maria..... För då grät jag som aldrig förr. Jag känner ibland för att gråta, men det är bara...tomt.. Tårarna kan bränna, men det svämmar aldrig över. Jag tar mig samman. Jag känner mig fånig.

Ibland kan jag fundera på var all ilska och gråt tar vägen.. rinner det bara av mig? Eller lagras det på något hemligt ställe och bara väntar på att få komma ut... hoppas inte, för den dagen det i så fall svämmar över, då kommer det brinna totalt i min skalle. Ironiskt nog har två personer idag sagt att de tror att jag är bra på att slåss. Skulle jag få chansen så kanske ingen skulle få stopp på mig.

Jag tror att jag är en person som i grunden är rätt lätt att ha och göra med. Har lätt för att snacka bort timmar, hittar gärna på saker. Lär du känna mig märker du nog att jag är komplex.. med min filosofiska hjärna kan jag nog vara ganska svår att förstå sig på ibland. Jag analyserar sönder saker. Å ena sidan vill jag sluta upp med det, men å andra sidan är det mina tankar som leder mig framåt, som får mig att komma till insikt och få perspektiv. Utveckling. Under mina riktigt svarta perioder i livet har jag analyserat som mest. Då har jag alltid önskat att jag vore riktigt urblåst och korkad och utan tankeförmåga. Men jag har alltid kommit ur det svarta, med ny styrka och nya insikter. Och massa livserfarenhet.

Förövrigt är jag lycklig. Och nyfiken på en ny bekantskap.