Mitt haltande singelliv.

När jag efter några timmars välbehövlig sömn vaknade idag, trippade jag sedvanligt upp till datorn för att kolla min blogg bland annat. Några kommentarer om att ni ser fram emot denna blogg fanns att läsa. Jag drabbades av mental skrivkramp och tänkte "hjäälp, nu vill de ha massa smaskiga detaljer om att jag redan hunnit joina 10 000 metersklubben, hamnat på efterfest i Överkalix och träffat mitt livs kärlek". Så kul har jag inte haft. Än.

Däremot har jag spenderat en hel massa tid i min rosa bubbla som smakar hubbabubba. Ni som endast följt min blogg sedan jag startade här kanske inte vet vad det innebär. Därför får ni en definitionsförklaring här:
Jag vill leva i min rosa bubbla som smakar hubbabubba. I den bubblan ska bara glada, speciella personer som jag tycker mycket om få plats. Jag vill att livet ska vara som ett evigt barnkalas med skratt och bus och utan bekymmer. Jag vill känna den där frihetskänslan som jag kände om våren, när gruset var bortsopat från gatorna, när jag för första gången testade mina nya rosa gympadojjor, hoppandes med mitt bästa hopprep. Ni vet, den där första vårdagen då allt luktar så gott och man kan gå i bara t-shirt, och varma vindar smeker huden på armarna och alla runtomkring lyser och är glada. Jag vill utforska saker och uppleva saker för första gången. Jag vill känna det där pirret som jag kände precis innan jag fick min första kyss, när jag inte visste hur det skulle smaka. Jag vill inte vara barn, men jag vill ha barndomens lekfullhet, nyfikenhet, upptäckarlust och glädje tillbaka.

Ibland får jag en känsla av eufori. Känslan av att bara vara min egen och att inte behöva ta hänsyn gör att jag känner mig hög på livet. Jag börjar sakteliga finna den självständighet jag vill ha. Jag klarar mig.

Jag har också insett att jag faktiskt hanterar att leva utanför boxen, inte bara att tänka utanför den. Det går att ha relationer som inte är det rätta enligt regelboken och som inte uppfyller alla sociala konstruktioner. Det är knepigt ibland, men det är bara att ta det för vad det är. När jag för ett tag sedan valde att trycka på delete för att slippa ett märkligt triangeldrama, ledde det till att jag fick en betydligt störra harmoni i mitt tänk. Jag hade gärnat träffat den tjejen i något helt annat sammanhang dock, hon verkade schysst.

Jag har i mitt 25-åriga liv hunnit med två separationer. Den första inträffade när jag var blott 20 år, och den relationen var stormig. Så var också separationen. Vi skrek, grät och kysstes om vartannat. Det var en hjärteslitande separation. Min senaste relation var lugn och stabil och det blåste aldrig någonsin upp till storm. Separationen var likadan; när jag släppte bomben om att jag inte ville fortsätta, tog A helt lugnt sina grejer och gick. Inget bråk, inget tjaffs. Nästan äckligt sams och jag tror jag har upplevt den perfekta separationen.

Jag har funderat mycket på vad A tänker och känner, om det är så att hans bekymmersfria attityd just bara är en attityd. Jag har nu ett svar.
Idag drabbades jag av en släng av svaghet. När jag låg och försökte sova en extra stund innan jag skulle åka iväg för en till natt på jobbet, så var jag helt klarvaken, trots att min kropp skrek att jag behövde sova. En känsla av ensamhet sköljde över mig och jag sträckte mig efter mobilen. Det var med viss tveksamhet jag ringde A. Vi pratade lite allmänt och han berättade att han ådragit sig halsfluss, varpå jag frågade om han hade fått hångla. Svaret var nekande och jag kände mig likgiltig. Vi var tysta i någon minut och jag hann tänkta att det egentligen är helt sjukt hur lite vi har att säga varandra, när vi ändå levt fem rätt bra år ihop. Min svaghet nådde sin kulmen och jag brast ut i frågan : "du.. tänker du någonsin på mig?", svaret kom snabbt och tveklöst "det har väl hänt. nån gång". Jag kunde riktigt höra hur genuint nonchalant det var. Brutalt ärligt. Någonstans inom mig kändes det skönt. Samtalet avslutades utan några som helst artighetsfraser.

Jag ska fortsätta spendera tid i min rosa bubbla som smakar hubbabubba, och det krävs nog rätt mycket för att någon ska kunna spräcka bubblan i nuläget. Jag känner mig stark.

Igår fick jag en minst sagt förvånad fråga som löd "Grynet, ligger du 29-årigt?!". Well..... Jag säger inget så har jag inget sagt.