Det förhatliga spelet.

Gästblogg skriven av Fredrik.


Det förhatliga spelet
Precis som Grynet så är jag en stor supporter av ärlighet. I mina ögon så skulle vi lika gärna lägga ner världen om vi slutade att vara ärliga mot varandra. Det är min fasta övertygelse att spel och annat otyg bara leder till problem. Kanske inte direkt men jag tror att det kommer att hinna ifatt personen som spelar spelet tillslut. Många tror att vi bara ägnar oss åt att spela spelet undertiden vi dejtar någon, jag vill påstå att spelet fortsätter under hela förhållandet. Det är inte bara i kärleken det spelas spel utan det spelas spel i alla typer av relationer.
En gång var det någon som sa till mig:
Att spela spel kan vara roligt till en viss grad, så länge man är medveten och kan spelets regler.
Det är ord som jag då och då har funderat på ända sen jag hörde dem. Det första jag reagerade på var att hur någon kan tycka det är kul att göra någon annan människa osäker. För det är faktiskt det som det handlar om att göra den andra osäker. Det andra var, vart går gränsen? Vem sätter gränsen? Sen kom självklart reglerna. Vem är det som sätter reglerna? Hur sätts reglerna? Det har vart många tankar rörande det här genom åren.
Låt mig börja med spelreglerna. Vem är det som sätter regler för spelet? Är det hon, jag eller vi båda tillsamman? Jag vill påstå att det inte är ett spel längre om jag har satt upp regler tillsammans med en tjej hur vi ska förhålla oss till varandra i det förhållandet som vi har. Det är först när det inte existerar regler som det är ett spel enligt mig.
Tänk er in i följande scenario. Jag träffar en tjej och vi kommer överens om att det är helt okej att bara mysa med varandra när det passar båda. Vi ska inte ställa några som helst krav. Utan vill någon av oss träffa andra så är det bara att gilla läget. Då är det enligt mig inte ett spel men tänk er in i följande. Jag träffar en tjej som jag gillar men jag vet inte om jag vill ha något mer än bara mys av henne. Jag träffar henne då och då för att mysa men bara när det passar mig att mysa med henne. Det händer även att jag träffar någon annan ibland. Det behöver inte vara för att mysa utan jag och den andra dejtar. Varje gång jag får ett sms av mystjejen så funderar jag på vad jag ska skriva så att jag har henne kvar i min närhet samtidigt vill jag inte vara på. Jag vet inte riktigt vad jag vill ha av henne. Jag har aldrig berättat för mystjejen eller henne jag dejtar om den andra. Då kanske jag förlorar båda två. För det är bäst att ha flera ifall det skiter sig på den ena fronten.
Jag anser att jag skulle spela ett spel i scenario två eftersom jag inte är ärlig mot den andra parten. Dels berättar jag inte att jag träffar flera och dels så berättar jag inte för mystjejen att vi bara myser och att jag inte vet om jag vill ha mer än mys av henne. Min erfarenhet av känslor är att vi vet rätt fort om vi kan tänka oss att starta något allvarligare med en person vi träffar. Visst kan känslor växa med tiden men oftast så vet vi redan från dag ett.
Sen har vi det här med gränser. När är det inte längre kul att spela spel? Och vem sätter egentligen gränsen. Sätter jag en gräns för något tillsammans med någon så har vi skapat oss en regel enligt mig. Finns det regler så är det inte något spel. Går gränsen annars så långt som ens egna samvete låter en gå? Är det okej att utnyttja någon så länge som jag själv mår bra av det. Jag tycker inte det. Visst är det en vuxen människa som ska kunna ta vara på sig själv. Kan den inte det så får den skylla sig själv. Jag tänker sticka ut min haka lite och säga att då kan jag faktiskt påstå att en vuxen människa som blir sexuellt utnyttjad av något också för skylla sig själv. Den människan är faktiskt vuxen och har ett eget ansvar för sina handlingar. Är inte precis lika fel att utnyttja någons känslor. För ska jag hårdra det hela så tycker jag faktiskt att det är att sexuellt utnyttja någon om man har sex med någon som har känslor för en utan att ha känslor själv.
Det spelet egentligen handlar om enligt mig är makten. Den som visar att den behöver den andra minst har makten i relationen. Det behöver inte självklart vara så att den som visar minst känner minst. Självklart så kan den känna mest. Men visar jag att det är jag som känner mest så är det jag som får jaga den andra. Alltså har jag gett bort makten över relationen till den andra. Alla människor söker bekräftelse och i ett relation har vi behov att få det bekräftat att vi betyder något för den andra. Får vi lite bekräftelse så söker vi bekräftelsen intensivare tills vi får lite, när vi har fått lite så vill vi har mer.
Eftersom det är min övertygelse att alla egentligen är medvetna om maktkampen i relationer. Så är det förvånansvärt några som törs erkänna att de njuter av att ha makten i förhållandet. Den som har makten är den som hela tiden får det bekräftat för sig att den betyder något. Jag tycker också att det är märkligt att vi låter kampen om makten styra våra relationer. Alla har vart den som vill ha bekräftelse och vet hur det känns att behöva jaga den. Är det en bra känsla att vara den som jagar? Nej det är det inte. Varför kan vi då inte bara vara ärliga mot varandra istället för att kämpa om att ha makt över den andra?