Pep-talk.

Idag har jag haft många diskussioner med mig själv. Eller kanske pep-talk snarare.

Grynet, är det verkligen bara honom du är ledsen över? Nej verkligen inte, han var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Det har faktiskt hänt en hel massa i ditt liv de senaste månaderna och du har mått oförskämt bra. Jaha, men kan man inte alltid få må bra då? Jo, det borde man ju, men ibland kommer livet ikapp och lite reflektion är då inte fel. Vad har jag egentligen varit med om? Hm. En separation inklusive bodelning. En konstig relation med barndomskärleken. Ett dåligt beteende som dykt upp igen. En diagnos på en sjukdom. Det sista har jag förträngt sedan länge, men i det senaste har tankarna dykt upp igen. Tänk om jag aldrig kan få barn? Men Grynet, är det verkligen vettigt att tänka på det nu? Det är ett senare problem och dessutom finns idag fina tekniker för att lösa sådant. Gråt åt det när det är kört, inte nu! Du vill väl ändå inte ens ha barn i nuläget? Nej, just det.

Vännerna då? Dessa enkelriktade relationer. Tänk om jag bara skulle ta och radera varenda jävel som jag anser bedriver enkelriktad vänskap, ur min telefon. De skulle höra förvåningen om de ringde. Förvåning över att jag inte visste vem det var för att numret var okänt, och dessutom förvåningen över att de faktiskt ringer. Var en skitstövel om du vill, men kom ihåg att Grynet tar ju faktiskt ingen skit!

De senaste dagarna har winamp och min lilla rosa musikmaskin som jag har på stan, rövknullat mig totalt. Varenda låt har handlat om kärlek och olycklig kärlek och musiken har fullkomligt talat till mig. Är det så konstigt då, när det bara ligger Nicola Sarvecic, Winnerbäck, Norah Jones och liknande i playlisten? Nej, nu får det bli ändring, och istället för depp blir det pepp. Nu ska playlisten fyllas med 70-tals disco, skön funk och massa soul. Hell yeah.

Dessutom är ju ett kaotiskt hem inte direkt positivt för ett kaotiskt huvud. Operation: Sanera mera är på G.

Mitt på ica, bland en hel bunt finfina karlar kände jag för en liten stund den där euforiska känslan (alltså inte bara förvåning över att det finns finfina karlar på ica!). Mano-depressiv de luxe med världshistoriens kortaste skov? Må så vara, jag tänker dock ta vara på det faktum att jag har en hel del känslor.

Winnerbäck får tala lite ändå.
Jag säger mig själv: Jag har ingenting
Det är bara floskler och evig väntan
Sen hör jag dig säga:
Du har visst nånting
Du har din frihet, du har din längtan
och du går uppåt i en prålig värld av mingel
..............singel

Japp, och nu ska fokus läggas på Norgeresan, mina fina vänner och saker som får mig att må bra.

Dagens känsla: Jag är starkare än somliga tror.