Tre veckor i Oslo.

Tre veckor hemma i vardagen brukar gå så pass snabbt att man inte ens hinner reflektera øver att dagarna och veckorna bara flyger. Tre veckor hær har kænts som en halv evighet. Den lediga tiden jag har hær ær rætt långtråkig, vilket ær precis vad jag behøver och før førsta gången på mycket længe har jag fått tid till att reflektera øver saker och ting.


Jag har inte kommit fram till några speciella saker egentligen, om hur jag ska leva mitt liv och varfør jag gjort vissa val och så vidare. Dæremot har jag kommit fram till något som troligvis ær den størsta insikten jag fått i mitt liv hittills: Jag stræver efter ett perfektion. Jag har skrivit tidigare att jag vill mjølka ut allt som livet har att erbjuda. Problemet ær att jag ska gøra det med en sjuklig kontroll øver livet hela tiden, vilket leder till att jag gør val som jag sedan aldrig reflekterar øver. Jag bestæmmer mig før att jag ska gå Sødra Latins yrkesmusikerlinje nær jag ær fjorton år gammal, sen gør jag det. Ville jag någonsin bli musiker? Eller var det faktumet att det var det svåraste gymnasiumet i landet som fick mig att vilja komma in dær? Bevisa før mig sjælv att jag klarade det? Likaså var det nær jag skulle søka sjukskøterskeutbildningen. Røda Korset eller inget. Jag kom in. Jag tar beslut, jag genomfør det jag beslutar.... och i slutændan vet jag inte alltid varfør jag gjorde som jag gjorde.

Jag strævar hela tiden efter ett perfekt liv. Jag har lovat mig sjælv att aldrig nøja mig. Det ær en sak om jag kænner mig nøjd, men jag ska aldrig nøja mig 'bara før att'. Kanske har denna strævan blivit absurd? Eller i det snaraste till ett oerhørt behov av kontroll?
Just nu ær jag i ett læge dær jag inte riktigt vet vad jag vill med mitt liv och massa løsa planer flyter runt i skallen på mig. Att inte veta vad jag vill gør mig lite stressad, eftersom jag ær van att alltid vara vældigt målinriktad. Samtidigt lever jag før førsta gången i nuet. Det blir frontalkrock i skallen då jag både vill leva før dagen och samtidigt ha någon slags plan.

Det skulle vara bra om jag læt livet styra lite mer øver mig, men min rædsla øver att tappa kontrollen ær før stark.
Det finns stunder dær jag tappar kontrollen - ett dåligt beteende. Kanske ær det ett sætt att slæppa taget?

Personer som bara lever før dagen brukar jag se som bekymmersløsa. De tycks inte reflektera utan tar allt som de kommer och grubblar inte særskilt mycket. Ibland vill jag vara en sådan person. Nu ær jag dock inte funtad så, men om jag skulle førsøka skulle jag nog kænna mig tom. Jag måste ha lite fighter inombords. Och framfør allt så måste jag tillåta mig sjælv att ta fighterna, att stanna upp... och att reflektera.

Dagens kænsla: Min hysteriska hemlængtan har lagt sig. Jag accepterar.