Jag skrev nyligen att jag förlorat lite av den harmoni jag levt i den senaste tiden. Jag insåg det när jag fann mig själv ensam på Göteborgs gator för ett tag sedan. Ensamheten gav mig inte känslan av frihet och eufori, snarare var det en gnagande känsla i bröstet. Visst, saknaden efter mitt kos var ju enorm, men det var även något annat som spökade. Medicinerna påverkar självklart, då jag blir något mer labil. Fast det är nog inte det primära ändå.
Sedan jag blev singel har jag, som jag skrivit tidigare, levt som singel på ackord. Det är inte singellivet i sig som är grejen, utan kanske snarare att uppleva den tonårsperiod som jag hoppade över. Att flytta hemifrån och bli sambo som sjuttonåring verkade som en toppenidé just då. Jag ångrar inget, men jag måste ta igen det jag missade. Jag vill inte ta ansvar, jag vill inte vara vuxen... jag vill leva i min rosa bubbla som smakar hubbabubba!
Så.. varför tappade jag bort mig själv och snurrade till det denna gång? I och med att kos dykt upp står jag plötsligt med ena foten i vuxenvärlden igen. Jag måste ta ansvar. Ansvar för hans känslor, att inte såra. Ansvar för mina handlingar. Vill jag det? Egentligen inte..... jag vill fortfarande vara en strulig sjuttonåring som fjantar runt. Men nu till dilemmat: sjukdomen. Den där jävla diagnosen som gör mig så förbannad. Jag har inte all tid i världen att leka, jag måste snart kliva in med hela mig själv i vuxenvärlden igen. Eller kanske gå miste om något viktigt. Dessutom vill jag nog inte slarva bort mitt kos.
Så.. med en fot i varje värld, samtidigt hormonstinn på grund av läkemedel och dessutom lite PMS... ni förstår va?
Att ha kakan och äta den.... är det så att det egentligen handlar om att välja värld?
Dagens känsla: YAY! Ett par insikter! Då är jag på väg åt rätt håll. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar