Autism o kärlek.

Den senaste veckan, eller ja sedan Kos åkte hem, har jag haft ett skov av autism. Jag har inte varit direkt depp, men heller inte glad. Har bara varit.... likgiltig. Lite feber och halsont och stannade därav hemma en dag från jobbet. Hade redan ångest över att jag inte visste vad jag skulle hitta på under mina två ordinarie lediga dagar, som nu råkade bli tre. Jag har spenderat mycket av tiden med att betrakta väggarna i mitt hem. Och jag har haft kos i örat mer än någonsin.

Autismen gick över efter ett möte med A. Ville träffa honom, prata om vårt uppbrott och kanske bara få ett fint avslut. Vi pratade mestadels om hans kärlek och sedan fipplade vi med våra datorer. Han åkte hem rätt snabbt. Mötet blev inte alls som jag tänkt mig, men på något sätt kände jag total harmoni efteråt. Apatin var som bortblåst och jag tog tag i massa saker jag hade tänkt göra i flera dagar.

Kos tar upp mest tid just nu. Jag får så mycket kärlek att jag nästan inte vet hur jag ska hantera det. Men bara nästan. Jag njuter i fulla drag och jag gillar verkligen förändringen jag ser hos honom sedan jag råkade avslöja vissa sanningar. Flytten till Malmö känns mer motiverad än någonsin, mycket på grund av honom. Jag är försiktig som tusan, kanske inte riktigt vågar tro på det? Jag är dock inte rädd. Jag har haft en rejäl dos singelliv. Precis som jag skrivit tidigare har jag varit singel på ackord.. och vet ni, kära läsare.. jag saknar faktiskt att gnabba om vilken färg på paprikan man ska köpa.

Dagens känsla: Oförskämt pigg efter en natt på jobbet.