Musiken i mitt hjärta.

Precis som att kärlek och hat går hand i hand, är ensamhet min bästa vän och värsta fiende.
Ensamhet ger mig tid att tänka och det är alltid både på gott och ont. En sak som slog mig idag var att när jag har internet igång, då slutar min tankeverksamhet. I föregående inlägg skrev jag att jag kör på i 180 men har pausat mitt liv. Det är inte sant, jag har bara pausat min tankeverksamhet. Skrev en stor mental skylt där det stod: självrannsakan pågår, var god stör ej. Hade datorn avstängd en stor del av dagen och fixade med massor av saker som jag inte orkat ta tag i tidigare. Skrev ner massa tankar på ett papper, varav en del ledde till den här texten.

Jag umgicks en del med aretha franklin när jag städade och jag kom att tänka på musikens betydelse i mitt liv. Jag kom på att adele, nils landgren och funk unit, red hot chili peppers, Nicola Sarcevic och Plain white t´s är det här året för mig. Musiken ger mig starka minnen från vackra vinterdagar i Umeå, vårpromenader i Stockholm (luktade inte allt ovanligt gott då?), tidigare morgnar hos J efter nattjobb. Kaffe latte och ensamfikan på stan. Eufori. Styrka. Frihet. Jason Mraz får mig att tänka på kärlek och sommar, men också totalt mentalt rövknullande.

D är nog den manligaste man jag träffat.

Dagens känsla: Kramar hade suttit fint
Dagens bästa: När Nimbe ringde och sjöng ”i just called to say i love you”