Kära läsare, jag försöker verkligen komma på något vettigt att skriva om, men det känns som att min hjärna är tom!
Just nu kan jag inte heller vara brutalt ärlig, det skulle nog förstöra för mycket för mig själv. Jösses i helvete, innebär det att jag nu spelar spel? Dags att stanna upp lite tror jag!
Jag har funderat lite på det där med att vara homosocial, som en föreläsare tog upp nyligen. Hon menade att chefer ofta rekryterar likasinnade eftersom vi alla är homosociala. Jag har sett just det exemplet själv: chefens lilla klon får både högre lön och högre förtroende. Skrämmande och en smula äckligt, framför allt om man inte gillar varken chefen eller klonen. Hur som helst. Jag satt och funderade på det där med att vara homosocial och "lika barn leka bäst". Jag funderade över de människor jag umgås med. Jag kan då jävlar i mig inte hitta någon gemesam nämnare, för mina vänner är så olika varandra att det är helt sanslöst. Det är allt från frikyrkliga till folk som lyssnar på jävulens musik... det är white trash till doktorander.... förortsfolk och överklass, storstadsfolk och lantisar, svenskar och ickesvenskar (vettefaaan vad man får använda för begrepp nu längre, vad som är politiskt korrekt just den här veckan) vänster och höger upp och ner och ut och in. Men som sagt, om vi nu är så jädra homosociala, vad i ligger den gemensamma nämnaren bland de jag umgås med?
Jag får väldigt ofta höra att jag är social. Jag tror jag nöjer mig med det, hellre social än homosocial. Hellre attacksocial än homosocial. Kanske är jag mer social just för att jag inte är homosocial? Jag trivs med de flesta människorna och försöker ge alla en chans. Alla har något att ge, kanske olika mycket och på olika nivåer... men att träffa folk ger mig alltid något i slutändan.
Det är så många jag vill träffa inom en snar framtid.
Dagens känsla: vanilj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar