Homosocial....ja kanske.

Hittade ett gammalt inlägg där jag skrivit om begreppet homosocial. Det kan ni läsa här. Jag skriver att jag inte ser någon gemensam nämnare bland mina vänner och alltså inte kan se mig själv som homosocial. Efter närmare eftertanke kring det här (jag har ju haft några månader på mig) har jag insett att jag på vissa vis ändå är relativt homosocial. När det gäller mina kvinnliga vänner så är de flesta väldigt starka individer. Starka tjejer som klarar sig själva, som inte behöver en man för att klara sig. De fixar och donar och gör allt ifrån att göra karriär till att meka bilar. Där är jag likadan. Enda gången jag verkligen behöver en man är när det ska borras hål i väggar, bara för att jag har någon förvärvad fobi mot just det, haha! I övrigt klarar jag mig själv.

Angående mina manliga vänner... tjaaa... män är i allmänhet raka och lätta att ha att göra med. Skönt häng helt enkelt. Vet inte om det homosociala ligger i mitt någorlunda androgyna sätt att tänka. Skitdetsamma, jag gillar mina grabbar!