...men ännu verkar bebis inte vara helt färdig där inne.
Dagarna blir nu bara värre och värre. Jag vill fortfarande göra lika mycket som innan, men jag är helt orkerslös. Jag orkar inte ens dammsuga eller skura diskbänken, trots att det stör mig som fan om det inte är perfekt. Varje dag tänker jag på vad jag ska göra nästkommande dag, i hopp om att ny energi ska ha dykt upp. Det är egentligen bara småsaker, som att åka och köpa en kamera, en amningskudde och lite annat smått och gott.
Varje gång jag ska vända mig i sängen så känns det som årets projekt och jag hör att jag stånkar och håller på, fastän jag inte vill. Jag måste sova med en kudde mellan knäna för att avlasta bäckenet och vid varje vändning innebär det ett helt projekt att lägga mig till rätta igen. På rygg kan jag inte sova, men vaknar av att jag gör det ändå. Då har magsäcken fått ett skönt tryck vilket resulterar i ett äckligt illamående.
Jag hör mig själv sucka tungt varje gång jag på natten har ställt mig upp för att gå på toaletten. Jag somnar aldrig före klockan 7 på morgonen, hur trött jag än är. Det är märkligt, just den tidpunkten verkar vara magisk på något vis. Jag sover till 10 eller 11 och sedan är jag mer eller mindre vaken till 7 nästa morgon.
Svullnaden börjar komma nu också.
Idag har jag gått från sängen till soffan och här har jag blivit kvar. Resultatet är att jag bli låg och ännu tröttare och får ett fruktansvärt dåligt samvete över att Andreas får göra allt. Det känns som att min vanligaste replik till honom just nu är "förlåt".
Jag har mått hyffsat bra under hela graviditeten, men nu är det verkligen inte kul längre. Jag är färdig.
Dagens känsla: Det sista jag vill är att vara låg..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar