Ganska ofta tänker jag på ensamma mammor. De som är ensamma under hela graviditeten. Jag har ett par kompisar som haft det så och jag måste säga att de personerna imponerar på mig. Jag vet ärligt talat inte hur jag hade orkat med den här resan om det inte vore för all hjälp och stöttning Andreas ger mig. Att han masserar mina svullna onda fötter flera gånger om dagen, går och handlar, bär saker, fixar här hemma när jag är för trött. Hur orkar tjejerna som är ensamma under graviditeten att fixa och dona? Bara att gå och handla mat kan vara ett helvetesprojekt när foglossningen smärtar. De sista veckorna har dagarna bara blivit jobbigare, inte minst sedan jag fick alla ödem. Mina leder värker och det känns som att det inte finns något sätt att avlasta. Paracetamol är lika med noll, men hjälper åtminstone mot huvudvärken. Och nu, till råga på allt... nu när jag bara sitter och väntar på att bebisen ska vilja komma ut, då drar jag på mig någon influensa. Jag har haft ont i leder och nackspärr till och från i veckan och jag har vilat och vilat och motat olle i grin. Men efter en sömnlös natt i natt så bröt det ut ordentligt. Min aptit är borta och allt jag ätit idag är fruktsoppa, salta kex och vindruvor. Jag har ännu ondare i kroppen och är helt slut. Feberfrossar ena sekunden för att nästa sekund vara kaminvarm. Om bebisen skulle tycka att det är vettigt att komma ut nu, så skulle jag inte palla förlossningen.
Snart kommer Andreas hem från jobbet och jag längtar som en galning. Han ska verkligen få något riktigt fint sen när jag har möjligthet, som tack för allt han gjort. Fy farao vad jag älskar honom.
Snacka om att jag drog högsta vinsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar