Åldersförvirring.

Jag träffade en gammal klasskamrat som hastigast imorse, vilket fick mig att fundera på hur jävla vuxen jag egentligen är.

Hon har två barn, varav den äldsta är 7. Hon bor i hus på landet. Hon är gift. Kör ny volvo. Kombi förstås. Hon klär sig stiligt i klackar och ullkappa. Snyggt sminkad och håret lite ärtigt i en hästsvans.

Jag har ett barn, 1 månad gammal. Jag bor i lägenhet, en tvårummare (förvisso stor, men ändå) mitt i ett centrum. Är förlovad. Kör saab, inte kombi. Och framför allt så klär jag mig inte stiligt. Baggy jeans, sneakers, sjal o skinnjacka är min melodi.

Det här mötet fick mig att fundera en hel del. Jag är nämligen skiträdd för att fastna i ett årtioende. Ni vet, 30 taggare som ser ut att leva på 90-talet fortfarnade och 40-taggare som är kvar i 80-talet. Och inte på ett bra sätt. Tänk om jag blir sån? Är jeans, sneakers och skinnjacka kanske något som jag borde sluta upp med? Jag föredrar nog lägenhet framför hus, men kanske det är hög tid för bostadsrätt åtminstone? O bil.... jag har en bil om pappa betalar allt utom soppan på. Har jag stannat eller har jag ungdomen kvar? Det är frågan. Tror jag börjar närma mig bristningsgränser för en tid då skillnaden är hårfin.