Barnlöshet.

Om ni har varit inne på min gamla blogg I längtans tider , så har ni kanske läst detta:

Runt omkring ploppar kompisarna ut barn till höger och vänster. Sedan min gudson föddes för 7 år sedan har det hela tiden varit någon i bekantskapskretsen som varit gravid.

Jag hör om deras graviditeter, förlossningar och allmänt bebisprat. Det blir jobbigare och jobbigare. Igår när jag fick  mms:et på min äldsta väns nyploppade bebis tillsammans med hennes exponerade enorma mjölkbröst så blev det för mycket. Blandade känslor – glad för deras skull, ledsen för min egen.

(Om ni förresten undrar varför jag skrev detta så föreslår jag att ni läser här)

Idag är jag den där mmsande bebislyckliga mamman som berättar om hur rosa och underbart livet är. Det är det verklige. Och jag har full förståelse för om folk som är i samma eller liknande situation som jag var förut, tycker att det är skitjobbigt. Förlåt till er.

Jag går i ibland in och läser de där gamla inläggen, som förvisso inte hann bli så många. Men jag läser och minns, och gläds ännu mer åt vad jag har: Min älskade lilla Lova.

Dagens känsla: Tacksam för allt det jag har.