2011-02-23

Det är så mysigt att vara åttiotalist.

Tänk vad bra vi har det vi som är födda på åttiotalet.
När sjuttiotalisterna banat väg i den feministiska debatten så kan vi bara luta oss tillbaka. Vi kan vara hemmafruar a la femtiotal samtidigt som vi är jämställda våra män. Vi kan glida i spåren av deras jämställdhetskamp och bara äta av kakan som de bakat. För mig kvittar det fullkomligt om jag städar mer eller tar ut alla föräldradagar. Jag är jämställd min man ändå!
Ja jag kan, men jag kanske inte måste?
Dessutom kämpar sjuttiotalisterna i genusdebatten. De har kämpat så mycket så att det till och med finns speciella genusförskolor. Och vi kan luta oss tillbaka och känna att genustänket är så självklart, fast på ett avslappnat sätt, så att vi inte måste vara alldeles krystade med det. Det kanske inte gör så mycket om jag klär min dotter i rosa när hon är så liten så hon inte fattar. Fast jag skulle aldrig hindra henne från än det ena än det andra, när hon själv kan välja. Det kanske snarare handlar om vilka åsikter vi förmedlar. För även om jag klär min dotter i blått, men samtidigt visar henne att hon är en svag liten flicka som inte klarar samma saker som de tuffa pojkarna, så kan ju själva färgen eller till och med modellen på plagget kvitta. Jag tänker inte visa henne rädsla för risken att hon blir mobbad om hon väljer något som anses vara annorlunda. För det är vi vuxna som står för åsikterna, som barnen tar med sig.
Den där tanten är mer jag. Huckle och träskor ftw!
Och sedan då, HBTQ fronten. Tänk alla HBTQ-personer som banat väg, som beskrivit hela sin person med just sin sexuella läggning. Som klätt sig i kläder, lyssnat på musik och lagt på sig ett helt sätt att vara, bara för att visa  vilken sexualitet hen* tillhör. Så att vi i senare generationer inte behöver ha vår sexuella läggning som primärt beskrivning av vilka vi är, utan kan ta upp betydligt intressantare saker som får beskriva vår person.
Som jag sagt innan: Lova får vara regnbågens alla färger.
 Hon kommer vara medveten om det och hon kommer alltid vara älskad för den hon är.

Fasiken vad gött vi har det. Eller är det bara jag?

*Fullt medvetet användande av Hen

1 kommentar:

Marie sa...

Åh, jag håller med dig. Jag engagerar mig inte alls i genus- och jämställdhetsdebatten, men samtidigt läser jag det mesta jag kommer över om ämnena, är imponerad över de som brinner för dessa ämnen och tycker det är fasligt intressant. Bakar in det i min vardag så gott det går. Men något speciellt engagemang, det är det inte tal om. Jag lutar mig tillbaka och bara är. Äntligen satte du ord på det jag försökt få fram men aldrig lyckats med. :)