Anna

Min absolut äldsta vän ska gifta sig. Anna föddes 9 januari och jag 9 februari samma år, sedan dess har vi känt varandra. Vi har busat och lekt och klättrat i bergen bakom huset där J bodde. Bergen har försvunnit, upptäckte vi för några år sedan. Eller snarare krympt, till ett par små stenar. Vi har kastat träskor i skallarna på varandra, gjort krusiduller av maskrosor, skurat rutchkanan (haha hade vi ett politiskt intresse redan då, eftersom vi ansåg att kommunen inte tog hand om lekplatserna tillräckligt?)
Anna och jag bodde i portarna bredvid varandra och vi var väl så gott som sambos. Anna hade en docka som hette Lisa. Min docka hette Rickard och fick sitt namn efter en kusin till J. Vi har haft många picnicar med prickikorv-mackor och varm choklad. Vi har ätit ohoy chokladsås och c-vitamin tillskott som smakade apelsin, när vi trodde att ingen såg. Vi har ätit Annas mammas goda kakdegar så vi har fått ont i magen. Och framför allt har vi ätit chokladpudding.

Jag är så helt galet glad att Anna och Mats ska bli man och hustru. Tror Anna märkte det när jag ringde henne och skrek i luren två sekunder efter att jag hade får inbjudningskortet.

Samtidigt som jag känner glädje för dem, så sticker det ibland till i hjärtat. Mina vänner gifter sig, har barn, eller väntar barn. Jag har valt att lämna det livet som jag var på väg mot. Jag skulle nog varit gravid rätt snart om jag hade fortsatt leva i förhållandet med den perfekta pojkvännen. Bröllop när han examinerats som polis. Ibland svider det till.

Jag vill ha det som jag har nu. Jag har aldrig mått så bra. Fast ibland kommer tankarna........
Det är väl bara vanlig singel-söndags-ångest antar jag.

Dagens känsla: Jag vill ha sällskap ikväll.