...och på den tionde dagen...

.... var alla graviditetskilon borta. Fast det betyder inte att kroppen är helt som förr. Magen är lite... sladdrig!

Som jag skrev innan så räcker inte mjölken till Lova, varför vi nu ger henne ersättning också. Det var som ett slag i magen eftersom jag verkligen vill helamma. Det funkar inte att sked- eller koppmata henne så vi får ge ersättningen i flaska, vilket kan leda till att hon tappar sugtekniken på brösten. Och det går så fort att äta med flaskan, hon hinner knappt med utan sätter i halsen och så trots att vi har nappar med det minsta hålet. För att undvika kolik åkte vi idag till en babybutik för att köpa speciella flaskor, och hittade där då flaskor som mer liknar amning och är avsedda för barn som delammas. PERFEKT! Då kanske det går att kombinera. Kosta vad det kosta vill, vad gör man inte för sitt barn?

Hormonerna är efter förlossosningen helt galna. Gråt och skratt och skrattgråt och gråtskratt avlöser varandra, inte minst efter beskedet om att hon fortsatt gå ner i vikt. Men nu när det gått ett par dagar så har jag nog blivit sams med tanken på att det är så här det kommer vara. Och det känns lite mer okej.

Dagens känsla: Allt för Lova.