Nyårsafton 09/10
Den andra januari gick flyttlasset, med blandade känslor vill jag lova. Det skulle bli skönt att komma hem, skönt att få bo stort, skönt att vara nära alla här.. Men samtidigt lämnade vi jobb och vänner och ett helt liv där nere. Ett fantastiskt liv som jag älskade från första dagen jag flyttade dit.
De första månaderna på året var jag tokhöggravid och vi höll på här och fejade och packade upp, målade om och bakade gjorde jag i sinne. Andreas började jobba på timmar på en ungdomsgår och frilansade lite som grafisk formgivare, gjorde bland annat ett jobb åt hitta.se.
Till höger: En vecka före förlossningen.
Förlossningen tog 33 timmar, var helt fantastisk och smärtsam som sig bör, och ut kom ett flickebarn den 28 februari klockan 12.10. Vi som trodde att det skulle bli en pojke. Eller vi var tveksamma, men eftersom det fötts så många tjejer i familjen så borde det bli en pojke. Men naturen är som bekant inte så uträknande och ut kom ett inte så litet flickebarn på 4300 gram och 53 centimeter. Barnet skulle med största sannolikhet få namnet Charlie oavsett kön, men när vi såg bebisen kom vi snabbt fram till att det alls var någon Charlie. När Andreas fick sitta med bebisen i famnen medans jag blödde och hade mig efter förlossninge så kollade han på mig och sa "Lova". Ett namn som sista veckan hade kommit upp på vår namnlista. Lova Lycka Maria Egenaes fick det bli.
Dagens efter Lovas födelse var det tänkt att Andreas skulle jobba på babyproffsen. Han fick sina två veckor pappaledigt och sedan började han jobba. Perfekt med sambo i babybutik och han lärde sig snabbt allt om alla babyartiklar på marknaden. Jag och bebisen strosade runt här hemma och grejade och donade och har aldrig haft problem att få dagarna att gå. Lova kom snabbt in i bra rutiner och vi fick sova oförskämt mycket och oförskämt länge om morgnarna.
I maj åkte vi "hem" till Skåne en sväng. Lova visade sig vara världens snällaste bebis och pep inte en gång trorts 65 mil enkel resa och vi for runt och hälsade på folk hela tiden.
Sommaren kom med Midsommar som spenderades på Skansen precis som vanligt och värmeböljan gjorde nog de flesta av oss rätt matta. Hemma höll vi oss mest i skuggan på terrassen och hade det hur bra som helst. Vi var även på Simon och Helenas bröllop, som Andreas hade äran att vara fotograf på.
I juli hade Andreas ett par veckor semester, som spenderades med familj och vänner i Umeå. Det jag minns mest från den resan är att det var lååångt och ganska jobbigt att köra. Många fick träffa Lova för första gången.
Fabror Coffe och LovaLiten
Hela hösten och faktiskt större delen av året, har handlat om vardag och vardagssysslor. Hemmafruande, barnmatsfixande och långkokande. Jag trodde jag ska bli helt tokig av tristess, men har trivts som fisken i vattnet.I slutet av oktober bröt vi vardagen lite och hade barnvakt på riktigt för första gången och gick ut och åt. Hur mysigt som helst. Hittills har vi inte märkt av att familjeliv och småbarnsliv har slitit på oss varken som individer eller som par, tvärtom är vi nog starkare nu och väldigt mycket livserfarenhet rikare.
Om jag ska summera det här året i liv i ett ord så blir det : Flyt. Allt har flytit på, klaffat och funkat som det ska. Andreas har fått jobb när det behövs, allt har funkat med Lova och ja... livet har helt enkelt varit på vår sida.
..Och LovaLiten är plötsligt knappt en bebis länge...
2011 börjar precis som 2010. Hoppas det här året blir precis lika bra också!
Oj, hon var en stor tösabit. Mait var lika lång men vägde 800 g mindre när hon föddes..
SvaraRaderasv: Jag håller med i det du skriver. Har själv haft ett hett temperament och kan idag som vuxen känna skam när jag blir arg något som sitter kvar efter förmaningar från vuxna ( inte föräldrar men andra släktingar). Denna skam har jag gått och betalat för att bli av med och det viktigaste jag har med mig är att det inte är fult att vara arg eller ilsken så länge det är konstruktivt. Ett utbrott om att man inte får leka med TV-dosan är väl inte konstruktivt men någonstans måste vi börja så jag kommer aldrig lägga in skam eller skuldkänslor i ett utbrott av ilska hos mina barn, inte medvetet i alla fall. Blir nog till att ignorera och sedan ”prata om det” när ongen väl lugnat ner sig. Blir väl lättare när de går att resonera med men ja, ta upp och prata lugnande, tror inte på att ”trösta” i den bemärkelsen att vagga och vyssja osv i det läget. Man måste sen också skilja på arg och ledsen vilket är två helt olika känslor att möta.